Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/165

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Juliette inför rätta.

En och en i sänder hade de anklagade förts fram, ledsagade av två nationalgardister i trasiga och smutsfläckade uniformer i rött, vitt och blått. De fördes därpå upp på den lilla upphöjda plattformen mitt i salen och fingo åhöra den anklagelse, som framställdes mot dem av allmänna åklagaren medborgaren Foucquier-Tinville.

Det var för det mesta jämförelsevis obetydliga förseelser: rån, stöld, bedrägeri, då och då mordbrand eller dråp. Men en man beskylldes för mord och landsvägsröveri, och en kvinna hade drivit en mycket skändlig rörelse.

Dessa båda dömdes till giljotinen; de andra sändes till galärerna i Brest och Toulon — falskmyntaren i sällskap med den som snattat, inbrottstjuven med den oärlige inkasseraren.

Där fanns ej plats inom fängelsemurarna för vanliga brottslingar; fängelserna voro redan överfyllda med så kallade förrädare mot Republiken.

Tre kvinnor sändes till tvångsarbete i anstalten La Salpêtrière och släpades ut ur domsalen, gällt bedyrande sin oskuld och följda av råa tillrop från åskådarna på bänkarna.

Sedan uppstod ett ögonblicks tystnad.

Juliette Marny hade förts in.

Hon var fullkomligt lugn och av en rörande skönhet, klädd som hon var i en enkel grå blus med kjol, med ett svart skärpband kring midjan och en mjuk vit halsduk lagd i kors över bröstet. Under den lilla vita mössan krusade sig det gyllene håret i rika massor; det barnsliga, ovala ansiktet var mycket blekt, men uttrycket var lugnt och blitt.

Hon föreföll absolut omedveten om sin omgivning och vandrade med fasta steg upp på plattformen, utan att se vare sig till höger eller vänster.

Därför såg hon ej heller Déroulède. Men hennes stora ögon glänste av en underbar klarhet.

Ej blott sitt liv var hon villig att offra för dens väl, som hon älskade, utan även allt annat, som en blygsam och förfinad kvinna håller kärt.

En ångestkänsla, starkare än någon sinnesrörelse han förut

157