Juliette, inför rätta.
hört den dom, som avkunnats över er; har ni någonting att säga, ägnat att upphäva det straff, vi finna skäligt att låta er undergå?
Skrik, rop, skratt och förbannelser hälsade allmänna åklagarens anförande.
Allt det sämsta, det mest djuriska hos dessa arma, missledda människor, vilka strävade efter en ny och bättre tingens ordning, tycktes bubbla upp på ytan, medan de lyssnade till uppläsningen av det skändliga dokumentet.
Denna smutskastning av en ensam och värnlös ung kvinna tycktes bereda de eländiga varelserna en verklig njutning. Kvinnorna tjöto med hesa röster bifall, barnen, som ingenting förstodo, gåvo upp glädjelösa skratt, och männen uttryckte med ljudliga eder sin belåtenhet med Foucquier-Tinvilles anförande.
De själskval Déroulède i denna stund erfor, voro sådana, att han började frukta för sitt förstånd. Den larmande massan tycktes honom som en härskara av onda andar, lössluppen från helvetet. Borta var hans medlidande, hans kärlek till dessa lidande fattigdomens barn — hur hade han kunnat vara så blind, att han ej förrän nu sett dem i deras rätta gestalt. De voro ju glupande, skriande odjur i människohamn. Han greps av ett glödande hat mot dem alla — han önskade dem svält, pina och en kvalfull död. Det lidelsefulla hat, som med sina heta vågor sköljde bort, vad hans själ ägt av skonsamt överseende och mänskligt deltagande, var fullt ut lika fördömligt som deras. Just denna rasande hämndlystnad förde honom närmare än han själv förstod intill dessa avskydda skaror, som han i sitt sinne för alltid skiljde sig från.
Endast Juliette förblev lugn, tyst och orörlig.
Hon hade hört domen och uppfattat dess avskyvärda ordalydelse, ty hennes vita kinder hade småningom blivit gråbleka, men ej ett ögonblick sviktade hon i sin lugna och stolta hållning.
Hon vände ej en enda gång huvudet mot den pöbel, som skymfade henne. Stilla stod hon som förut. »Le Bulletin» meddelar, att hon en gång tog fram sin näsduk och torkade sitt ansikte därmed. Elle s’éssuya le front qui fut perlé de sueur. Hettan hade blivit tryckande.
160
