Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Juliette inför rätta.

Luften var mättad med den fuktiga, genomträngande lukten av svettiga kroppar och smutsiga kläder. Den rymliga salen hade blivit outhärdligt kvav, talgljusen brunno med flämtande låga i den heta atmosfären och kastade groteska, oroligt flackande skuggbilder av presidenten och skrivarna på den vitrappade väggen.

Fotogenlampan över den anklagades huvud brann med högt uppdragen, osande låga, så att till slut sprack glaset med en skarp knall. Denna episod frambragte en liten stunds tystnad i folkmassan, så att allmänna åklagaren åter förmådde göra sig hörd. Han upprepade sin fråga:

— Juliette Marny, har ni någonting att andraga, ägnat att tillbakavisa anklagelsen och avvända det straff, vi finna skäligt att låta er undergå?

Lampsotet regnade ned i små svarta flingor; Juliette knäppte med sina smala fingerspetsar bort ett par från sin ärm och svarade därefter lugnt:

— Nej, jag har ingenting att säga.

— Har ni vidtalat en advokat att försvara er? Era medborgerliga rättigheter och lagen ge er tillstånd därtill?

Juliette ämnade genast svara, och hennes läppar hade redan format sig till ett »nej».

Men nu äntligen var ögonblicket inne för Déroulède. Det var för detta, som han tegat och lidit och borrat sina naglar in i köttet, medan tjugufyra ohyggligt långa timmar släpat sig fram, sedan den kvinna, han älskade, hade förts i fängelse.

I nästa sekund stod han upprätt inför dem alla, lugn och behärskad, van att tala, att skaffa sig gehör, att kuva med sin stämmas makt.

— Medborgarinnan Juliette Marny har överlämnat sitt försvar åt mig, sade han, innan detta »nej», undsluppit Juliettes bleka läppar. — Jag står nu här för att tillbakavisa de beskyllningar, som framställts emot henne, och i franska folkets namn begär jag rättvisa och full upprättelse åt henne.


Orczy. Hennes hämnd.11
161