Försvaret.
Inom några ögonblick förbyttes den nästan djuriska kärlek, som de kände för honom i sina förtorkade hjärtan, till plötsligt, lika fanatiskt och ansvarslöst hat. Han hade narrat dem, gäckats med dem, sökt muta dem genom att vårda sig om deras små!
Förrädarens bröd! Det hade ju kunnat kväva barnen, fastna i halsen på dem …
I första början hade de nästan mist andedräkten av förvåning. De hade redan undrat över, varför han stod upp för att försvara en lösaktig kvinna. Nu kände han förmodligen, att marken började bli osäker, så att han fann det rådligast att krypa fram med sin stygga hemlighet, förlitande sig på sin stora folkgunst.
Bah!!…
Vad kunde det väl finnas, som ursäktade ett dylikt svart förräderi!
Han hade varit den avgud, som de dyrkat med vad de ännu ägde kvar av friskhet och värme i sina skrumpna hjärtan, och nu hade han tumlat i stoftet, och de hatade och avskydde honom lika mycket som de förut älskat honom.
Detta märkte hans fiender, och de logo med stor tillfredsställelse.
Merlin höjde en lättnadens suck. Tinville nickade med sitt lurviga huvud, ett tecken till stor belåtenhet.
Vad den där kolbäraren — eller slaktaren eller vad han nu var för slag — från landet förutsagt, hade nu verkligen hänt.
Den stora hopen, det oberäkneligaste av alla föränderliga ting i denna värld, hade genast i vrede vänt sig mot sin gunstling. Detta hade ju Lenoir förutsagt, men förvandlingen hade försiggått ännu snabbare än man tänkt sig.
Det som nu återstod skulle endast vara några få timmars verk. I dagbräckningen i morgon skulle det bli giljotinens tur att inskrida, och pariserpöbeln, som i går skulle slitit hans vedersakare i stycken, skulle tolv timmar senare under tjut och förbannelser släpa honom till schavotten.
Den gungande grund, som så länge burit honom, hade nu brustit under hans fötter. Det visste fienderna, och de jublade. Han själv visste det också och var beredd att taga följderna, om
164
