Dömda till döden.
Först tycktes ingen vara hågad för detta förslag, men dess upphovsman upprepade det ett par gånger och smyckade ut det med lockande detaljer:
— Man har åtminstone fria händer ute på gatorna, där dessa markattor till nationalgardister inte kunna tränga sig emellan det franska folket och dess berättigade hämnd! Ma foi! tillade han, rätande på sina breda axlar för att plöja sig en väg i trängseln fram till dörren. — Nu ämnar jag åtminstone gå och titta efter, var vi har den lämpligaste gatlyktan.
Hopen följde honom nu likt en fårskock.
— Närmaste lanterne! skreks det. — Ut på gatan — ut på gatan! A la lanterne! De uslingarna!
Och pöbeln började troppa utav, medan man fägnade varandra med gälla jubeltjut och råa kvickheter. Endast ett fåtal stannade kvar inne i domsalen för att vara med om förhandlingarnas slut.
XXVI.
Dömda till döden.
»Le Bulletin du Tribunal Revolutionnaire» säger oss, att båda de anklagade förblivit fullkomligt lugna under det vilda tumult, som rasat innanför domsalens kala grå väggar.
Men hävdatecknarna försäkra, att fastän medborgaren-deputeraden Déroulède bibehållit sin lugna fattning, var han mycket upprörd i sitt inre. Han hade ovanligt uttrycksfulla ögon, den nobla själens klara speglar; och i dem skönjes mycken smärta, mycket vemod, då han stod där och såg den folkmassa, som han fordom kuvat med kärleksfullhet, nu vända sig i vrede och hat mot honom.
Så hade då slutligen den dag runnit upp, då hans stjärna sjönk och rymden fylldes av stormmoln …
Men när större delen av den skränande mobben knuffat sig ut genom dörren, försvann det svårmodiga och bittra uttrycket i hans ögon, och han lät sig lugnt ledas från den främsta bänken, där han suttit som en privilegierad medlem av nationalkonventet,
171
