Dömda till döden.
till en plats, omedelbart innanför avskrankningen för de anklagade. Två nationalgardister ställde sig på ömse sidor om honom.
Från detta ögonblick var han en fånge, anklagad för förrädiska stämplingar mot republiken, och det var att förmoda, att hans triumferande fiender mycket fort skulle göra undan skenförhöret för att därefter övergå till »den senare delen», medan folkets raseri mot honom ännu befann sig på kokpunkten.
Djup tystnad hade efterträtt de senaste minuternas öronbedövande larm. Ej ett ljud förnams i den långa salen utom Foucquier-Tinvilles hastigt framviskade instruktioner till skrivaren närmast honom och raspandet av dennes gåspenna mot papperet.
Presidenten tecknade, mycket flinkt också han, sitt namn på åtskilliga papper, vilka räcktes honom av de andra skrivarna. De få kvardröjande åhörarna, deputeradena och en liten skock trasiga gatdrivare, som föredragit att övervara sammanträdets slut, höllo sig tysta och förväntansfulla.
Merlin torkade sin panna, liksom ytterligt uppgiven efter en stor ansträngning; Robespierre tog sig lugnt en pris snus.
Från den plats, där Déroulède stod, kunde han se Juliettes gestalt i den grå klänningen och med den vita spetshalsduken, vars mjuka fall han särskilt lärt sig att hålla av. De välbekanta linjerna avtecknade sig skarpt i det gula lampskenet. Ja väl … han hade misslyckats i sitt försök att rädda henne, men han fröjdades dock vid tanken på, att han skulle få följa henne i döden.
Och det skulle ske snart nog. Domen komme att falla nu om några minuter; sedan skulle de ånyo motas ut till den tjutande folkhopen på gatan och forslas till samma fängelse för att förenas med den grupp av fångar, som i likhet med dem själva blott hade ett par timmar kvar att leva.
På morgonen, i gryningen, skulle de båda finna döden under fallbilan. Döden inför allas blickar. Och innan de anträdde färden till det stora okända, skulle de få åhöra ett par böner av den i vanlig dräkt klädde präst, som denna regering, vilken avsatt Gud, dock funnit för gott att engagera vid avrättningarna.
I hans hjärta bodde endast kärlek till henne — kärlek och ett oändligt medlidande. Han hoppades, att hennes samvetskval ej skulle kännas för bittra, och han väntade sig mycket av de
172
