Dömda till döden.
närmast följande få timmarna, då han skulle få vara hos henne, trösta henne och stärka hennes mod inför det oundvikliga.
Ett offer var hon — hennes vilja och strävanden hade ej förmått rå på det obetvingliga Ödet. Hon hade blivit en skuldlös martyr för sitt livs stora misstag.
Minuterna gledo förbi. Allmänna åklagaren var nu färdig med de på nytt avfattade anklagelseskrifterna.
Den emot Juliette Marny upplästes först. Hon beskylldes nu för att i samråd med Paul Déroulède ha stämplat emot republiken, på så sätt att hon ägt kännedom om förrädisk korrespondens, förd med fången Marie Antoinette.
Allmänna åklagaren frågade henne, om hon hade någonting att invända mot denna anklagelse.
— Nej, svarade hon högt och bestämt. — Jag ber till Gud för vår drottnings, Marie Antoinettes, välfärd och befrielse, och jag ber likaså, att denna regering av skräck och våld snart måtte störtas.
Dessa ord, vilka finnas införda i »Bulletin du Tribunal Révolutionnaire», fingo gälla som slutliga och ojäviga bevis på hennes brottslighet, och hon dömdes utan vidare till döden.
Hon fick därefter stiga ned från den lilla upphöjda estraden, och Déroulède befalldes att intaga hennes plats.
Han lyssnade lugnt till den vidlyftiga anklagelseskrift, som Foucquier-Tinville uppsatt redan aftonen förut för att hålla i beredskap. Ordet »högförräderi» förekom upprepade gånger. Själva dokumentet är endast ett av de många tusen anklagelseskrifter, vilka hopsatts av den förhatlige Foucquier-Tinville under dessa tider av blodsutgjutelse och som i och för sig utgöra de mest skriande vittnesbörd mot den ohyggliga parodi på rättvisa, som skipades under hans högsta ledning.
Som Déroulède förut anklagat sig själv, blev han ej ens tillfrågad, om han hade någonting att andraga. Dödsdomen avkunnades även över honom.
Därefter fördes Paul Déroulède och Juliette Marny under en stark soldateskort ut på gatan.
173
