Den lilla brevlappan.
XXVII.
Den lilla brevlappen.
Många skildringar, mer eller mindre trovärdiga, ha offentliggjorts rörande de tilldragelser, som historien känner under namnet augustiupploppen.
Men här nedan skall berättas, vad som verkligen timade; så åtminstone berättades förloppet några dagar senare i England för prinsen av Wales av ingen mindre än sir Percy Blakeney. Och vem skulle väl vara tillförlitligare eller bättre underrättad än Den röda nejlikan?
Déroulède och Juliette Marny voro de sista av den avdelning fångar, som förhördes denna minnesvärda augustidag.
Så stort hade de fängslades antal varit, att alla de täckta vagnar, som använts till transport av fångar till och från domstolsbyggnaden, redan tagits i bruk och rullat åstad med sin last av olyckliga livdömda. Nu fanns det endast kvar en gammal vedkärra, rankig och otymplig, och i den befalldes Déroulède och Juliette stiga upp.
Klockan var nu nära nio på kvällen. Paris’ gator, här och där sparsamt upplysta av någon enstaka oljelampa, som dinglade från sin tvärs emellan husen spända tråd, företedde en ruskig och dyster anblick. Ett fint regn, snarare en kallfuktig dimma, hade börjat falla och förvandlade de illa stenlagda trafiklederna till verkliga kärr av klibbig smuts.
Domstolsbyggnaden omgavs av en stojande och skränande folkmassa, som nyss styrkt sina livsandar inne i kvarterets talrika krogar. De väntade nu, för att på sitt eget behagliga sätt få hylla den man, som fordom stått så högt i deras gunst. Män, kvinnor och till och med barn myllrade kring huvudingångarna till Palais de Justice, längs flodstranden ända till Pont du Change och upp emot Luxembourgpalatset, som nu omdanats till fängelse och dit de dödsdömda utan tvivel skulle föras.
Längs flodstranden, mitt emot justitiepalatset, löpte med ett mellanrum av kanske hundra alnar en rad galgformiga ställningar,
174
