Den lilla brevlappen.
Han ryste lätt, när han omfläktades av den råa, fuktiga nattluften, men han steg lugnt upp i kärran, åtföljd av Juliette.
Den starka eskorten av nationalgardister i förening med kommendanten Santerre och hans båda trumslagare hade mycket göra med att hålla tillbaka pöbeln. Det ingick ej i den revolutionära styrelsens politik att tillåta så kallad rättvisa att skipas ute på gatorna i form av upphängning vid närmaste lyktstolpe; de offentliga avrättningarna av »förrädarna» vid Place de la Revolution och de långa tågen av vippkärror med fångar uti ansågos vara tillräckligt effektiva skådespel för att injaga en hälsosam skräck hos dem, som till äventyrs umgingos med samhällsvådliga planer.
Medborgaren Santerre, Paris’ militärkommendant, hade befallt sitt folk att utan förskoning använda bajonetterna, och han hade på förhand givit order om en förlängd trumvirvel, för den händelse det skulle falla Déroulède in att tala till massorna.
Men Déroulède hade ingalunda någon dylik avsikt. Hans omsorger gingo i främsta rummet ut på att skydda Juliette för kylan; hon hade tvungits ned på sittbrädan bredvid honom, och han hade tagit av sig rocken för att svepa om henne och skydda henne för det genomträngande regnet.
Ögonvittnen till dessa händelser ha berättat, att han, rätt som det var, plötsligt tittade upp med ett undrande och ivrigt uttryck i sitt ansikte och därefter reste sig upp i kärran liksom försökande att genomtränga dunklet runt omkring honom på spaning efter ett ansikte eller måhända en röst.
— A la lanterne! A la lanterne! skrek pöbelns hesa kör som förut.
Hittills, då soldaterna bakom sig haft skyddet av justitiepalatsets yttermurar, hade de ej haft särdeles svårt för att hålla packet på avstånd. Men det kom den stund, då kärran måste svänga ut på mera öppet och fritt område för att kunna föra fångarna längs Rue du Palais upp till Luxembourgfängelset.
Soldaternas uppgift blev emellertid för varje ögonblick svårare. Parispöbeln, som för tre år sedan av sina tyranner fått veta, att den var världens herre, blev utom sig av förbittring över att några usla soldater sökte stävja dess vilda begär.
176
