Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/185

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den lilla brevlappen.

Trummorna hade hälsats med förfärliga tjut, vilka alldeles överröstade deras virvlar; och när kärran ånyo sattes i gång, efter att för tillfället ha hejdats, uppstod ett häftigt tumult, och man började hota soldaterna. Kärran blev bokstavligen kringränd och belägrad av den rasande folkhopen. Ingenting tycktes kunna rädda Déroulède och Juliette undan en ohygglig död på själva platsen.

A mort! A mort! A la lanterne les traîtres!

Santerre själv, som kommenderat och skrikit sig hes, visste ej, vad han skulle taga sig till. Han hade skickat en man till närmaste kavallerikasern, men det skulle nog ännu draga om en stund, innan förstärkningen kunde väntas. Under tiden blevo hans karlar uttröttade, och de oroligt böljande skarorna hotade i varje ögonblick genombryta deras linje.

Här voro goda råd dyra.

Santerre unnade folket hjärtans gärna det lilla nöjet, och han skulle ha beredvilligt kastat åt det rovet, som det så ivrigt pockade på. Men order voro order, och under revolutionens år I var det ej rådligt att handla på egen hand.

I detta ögonblick, då hans obehagliga ställning blivit nära nog kritisk, kände han plötsligt en vördnadsfull beröring av sin arm.

Tätt bakom honom stod en nationalgardist — ej någon av hans eget folk — med handen mot den trekantiga hatten till honnör. Han lämnade skyndsamt fram ett litet sammanviket papper.

— Det här skickas er av justitieministern, sade soldaten med låg röst. — Medborgarna-deputeradena ha givit akt på tumultet från justitiepalatsets fönster och de säga, att ni ej får förlora ett ögonblick.

Santerre lämnade eskortens främsta led och drog sig något närmare fångkärran, vid vilken man hängt upp en simpel stallykta. Han tog brevlappen ur soldatens hand, slet brådskande upp den och genomögnade de få raderna vid lyktans skumma sken.

Medan han läste, antogo hans sträva, pussiga drag ett uttryck av stor belåtenhet.

— Ni har med er ytterligare två man? frågade han hastigt.

— Ja, medborgare, svarade mannen och pekade åt höger. — Och medborgaren-ministern sade, att ni skulle ge mig två till.


Orczy. Hennes hämnd.12
177