Det oväntade.
av hennes hand och visste, att med alla sina fel och brister, sin svåra synd och sin frätande ånger var hon nu hans.
Och hon visste, att han hade förlåtit. Ty kärleken är tålig och mild och dömer ej.
Så följde de då sin eskort, utan att stort fråga efter, vart den förde dem.
Deras ögon gledo, nästan utan att se, längs de åldriga husraderna, mellan vilka trampet av soldaternas spikbeslagna skodon ekade dovt. De hade lämnat flodstranden och togo nu in på Rue des Arts. Ett litet stycke längre bort till höger låg det ruskiga lilla härbärget, »La Cruche Cassée», där sir Percy Blakeney brukade taga in. Ofrivilligt gingo Déroulède tankar till den engelske vännen, och han undrade, vad som blivit av honom.
Men det skulle krävas större list än Röda nejlikans för att smussla två »farliga» och särskilt uppmärksammade fångar från Paris i dag. Även om —
— Halt!
Kommandoordet skallade klart och skarpt i den regntunga atmosfären.
Déroulède höjde hastigt huvudet och lyssnade. Det låg ju ingenting särskilt märkvärdigt i detta ord, och dock hade det träffat hans känsliga öra på ett egendomligt sätt.
Den lilla truppen stannade, och det förnams det metalliska ljudet av gevärshanar, som spändes.
Alltsamman var ett par ögonblicks verk. Så skar ånyo ett högt rop luften:
— A moi, Déroulède! Det är Röda nejlikan!
En kraftig stöt från en osynlig hand slog ned och släckte närmaste gaslykta.
Déroulède kände, att han och Juliette hastigt drogos in i en närbelägen portgång, medan den energiska rösten ännu gav eko nedåt den smala gatan.
Ett halvt dussin karlar brottades med varandra, så att gatsmutsen stänkte högt upp, och franska och engelska utrop yrde om varandra. Det såg ut, som om nationalgardisterna plötsligt blivit osams och råkat i luven på varandra, och hade ej de ovannämnda engelska kraftorden varit, hade måhända Déroulède och
180
