Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/194

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fiskmåsens skri.

blott genom sitt föredöme, utan även med sin stolta hållning, sin stämmas trollska tjusning?

— Och nu framåt! fortfor Blakeney. — Den åsnan Santerre torde väl vid det här laget ha skingrat massorna med sitt kavalleri. Nu draga de till Tempeltornet för att passa på sitt byte; vi följa dem i spåren. A moi, vänner, och kommen ihåg fiskmåsens skri!

Déroulède slöt Juliettes hand i sin.

— Vi äro färdiga, sade han. — Gud löne Röda nejlikan!

Därefter begåvo sig de fem männen med Juliette i mitten åter ut på gatan.


XXIX.
Fiskmåsens skri.

Det var ej svårt att förstå, åt vilket håll människomassorna styrt kosan; hesa rop, hojtanden och skrän kunde mycket väl uppfattas från den motsatta sidan av floden.

Medborgaren Santerre hade varit ur stånd att hålla tillbaka pöbeln, tills kavalleriförstärkningarna anlänt. Knappa fem minuter efter det Déroulède och Juliette osedda förts undan, hade massorna sprängt soldatkordongen och stormat kärran — endast för att finna den tom och bytet sin kos.

— De sitta nu välbehållna i Tempeltornet, skrek Santerre, hes som en korp och ganska skadeglad över den snopna missräkning, han såg avspeglad i alla råa fysionomier.

Allra först såg det ut som om den förbittrade pöbeln i vreden över att se sig lurad skulle vända sig mot Paris’ kommendant och hans soldater för att släcka sin hämndtörst. Ett ögonblick bleknade till och med Santerres rödbrusiga kinder inför denna oförutsedda fara.

Men då höjdes plötsligt ropet:

— Till Tempeltornet!

— Till Tempeltornet! Till Tempeltornet! instämde genast många röster.

Ropet togs snart upp av hela folkmassan; efter helt få minuter lågo justitiepalatsets omgivningar alldeles öde, och bron S:t

186