Fiskmåsens skri.
Michel jämte La Cité och Le Pont au Change vimlade av bråkmakarna. Därifrån bar det av utmed flodens norra strand och uppför Rue du Temple, och alltjämt sjöng, skrek och hojtade man:
— Ça ira! A la lanterne! A la lanterne!
Sir Percy Blakeney och hans lilla skara hade funnit Pont Neuf och närgränsande gator liggande alldeles öde. Några ensamma vandrare, som voro genomblöta av regnet och blivit hesa av den råa dimman i förening med allt skrikande, traskade hemåt, mörka i hågen och med hänförelsen betydligt dämpad.
Den lilla flocken sansculotter, som råkat på efterkälken, ådrog sig föga eller ingen uppmärksamhet, och den svartmuskige kolbäraren tilltalade djärvt varje mötande.
— Vägen till Rue du Temple, medborgare? frågade han ett par gånger, eller:
— Ha de hängt förrädaren ännu? Har ni reda på det, medborgarinna?
En grymtning eller svordom voro de vanliga svaren, och ingen tog någon vidare notis om det lilla sällskapet, vilket i intet avseende skilde sig från alla andra goda patrioter, som irrade kring på gatorna med ful uppsyn och trasiga och nedsmorda kläder.
I korsningen av Rue du Temple och Rue des Archives vände sig sir Percy Blakeney plötsligt till sina följeslagare och viskade på engelska:
— Nu äro vi helt nära den stora puttrande grytan! Följ nu ni med strömmen och ge er så fort som möjligt in i den tätaste folkhopen. Vi träffas ånyo utanför fängelset — och kom ihåg fiskmåsens skri!
Han väntade ej på svar och försvann nästan genast i regntöcknet.
Spridda grupper, alla hetsigt pratande och gestikulerande, kommo nu småningom i sikte, och tjuten kunde mer än väl uppfattas. Folkmassan hade tydligen samlats på den stora fyrkantiga platsen utanför fängelsebyggnaden och pockade högt på föremålen för sin förbittring.
Nu var stunden inne för kallblodig handling. Röda nejlikan hade uppgjort hela planen, men det gällde även för hans
187
