Fiskmåsens skri.
följeslagare och för dem, han önskade rädda undan en säker död, att ej ofrivilligt svika i det avgörande ögonblicket.
Déroulède fattade hårdare om Juliettes lilla hand.
— Är du rädd, min älskade? viskade han.
— Inte så länge du är nära mig, svarade hon sakta.
Ytterligare några minuters vandring uppför Rue des Archives förde dem mitt in i den tätaste folkhopen. Främst gingo de tre engelsmännen: sir Andrew Ffoulkes, lord Anthony Dewhurst och lord Hastings; omedelbart efter dem följde Déroulède och Juliette.
Nu läto de sig driva med folkströmmen. En förskräcklig trängsel rådde; alla voro genomblöta av det alltjämt sipprande regnet, och många hade druckit sig berusade på krogarna under vägen.
Skrän och tjut skuro genom luften. Värst skreko kvinnorna, och en gammal käring släpade på ett långt rep, som skulle kunna bli till gagn.
— Ça ira! Ça ira! A la lanterne les traîtres! A la lanterne!
Och Déroulède höll alltjämt Juliette vid handen och instämde med full hals:
— Ça ira!
Sir Andrew Ffoulkes vände på huvudet och brast i skratt. Man måste sannerligen vara utan ett spår av humor för att ej finna situationen alldeles befängt lustig! De ropade alla »A la lanterne!» och hade sin stora glädje av att pigga upp de mera duvna elementen i sin närmaste omgivning.
Även Déroulède och Juliette kände stundens sällsamma berusning. De voro yra av fröjd över sin återförening, och i deras hjärtan brann åter längtan efter livet och friheten … Livet och kärleken.
Därför trängdes och knuffades de som alla andra i smutsen, höllo sig ständigt i den tätaste trängseln, sjöngo och trallade gatans för dagen populära versstumpar. Just denna skränande folkhop var ju för ögonblicket deras starka värn och beskydd.
Lika väl kunde man ha letat efter den bekanta synålen i en höstack som efter två förrymda fångar i detta böljande hav av människor.
188
