Fiskmåsens skri.
Den stora öppna platsen utanför Tempeltornet såg ut som en enda svart och sjudande massa. Här rådde ett intensivt mörker, och marken liknade närmast ett träsk, där man sjönk ned i smuts och lera till fotknölarna och fick kläderna fullstänkta. De få oljelyktor, som hängde på fängelsemuren och under portvalvet, spredo knappast en stråle ut på torget.
När den lilla skaran, de tre engelsmännen och Déroulède, med Juliette vid handen, kommo fram på den öppna planen, hörde de ett gällt läte liknande fiskmåsens skri, och det upprepades tre gånger.
Därefter ropade en hes, men ändock kraftig röst ut ur mörkret:
— Ma foi! Ingen får mig att tro, att de där fångarna sitta i Tempeltornet! Vänner och medborgare — jag är säker på, att man dragit oss vid näsan för andra gången!
Den skallande stämman med dess breda brytning trängde tvärs igenom hela den missljudande symfonien av tjut och slagdängor, och den vann även gehör, ty mängdens hållning blev plötsligt än fientligare, och man började skrida till våldsamheter.
Hela denna sjudande, böljande massa störtade fram mot fängelsebyggnaden, där den med stumt förakt reste sina väldiga murar — den vräkte fram med oemotståndlig kraft likt den skummande havsvågen mot skäret … Det tycktes som om den ohyggliga dagen den 14 juli skulle få sitt blodiga motstycke i natt; som om Le Temple skulle få dela öde med Bastiljen …
Lydiga sin anförares order stannade de tre unga engelsmännen kvar, där trängseln var som värst. I förening med Déroulède lyckades de bilda ett slags säker förskansning runt Juliette, vilken skyddade henne för allt för hårda knuffar och stötar.
Till höger om dem, åt det håll där Ménilmontant låg, hördes tid efter annan ånyo fiskmåsens skärande läte, och det muntrade upp dem och höll dem vid gott mod.
Folkmassans främsta led var nu framme vid portvalvet, och under höga rop och skrik pockade man på att fångvaktaren skulle träda fram.
Men ingen visade sig; de väldiga portarna med sina massiva bommar och gångjärn förblevo orörliga i stumt trots.
189
