Fiskmåsens skri.
Då tändes hos pöbeln begäret efter att få släppa lös all ännu bunden kraft — viskningar löpte kring om Bastiljens stormning för fem år sedan och hur man sedan förnöjt sina sinnen med allsköns plundring, mord och brand …
Då hördes den genomträngande rösten ånyo:
— Pardi! Fångarna sitta visst inte i Le Temple! De stymparna ha låtit dem undkomma, och nu frukta de för folkets raseri!
Det var egendomligt att se, hur fort pöbeln slök detta nya bete. Måhända den mörka, hotfulla massan av otillgängliga byggnader skrämde dem; det är också möjligt, att det drypande regnet och smutsen, som tärde sig in överallt, en smula dämpade deras vilda begär att genast företaga en stormning, nog av, pöbeln föreföll benägen att söka någon ny tummelplats för sina lidelser.
Och den märkliga nyheten spred sig åt alla håll, snabbt som en löpeld.
— Fångarna ha rymt! Fångarna ha rymt!
Somliga röstade alltjämt för att man skulle sätta i gång ett anlopp mot Templefängelset, men de voro i minoriteten. På det hela taget var pöbeln mera hågad för att utkräva sin enskilda hämnd än för att fullborda några djärva krigiska bragder. Bastiljen hade stormats vid dagsljus, och försöket hade kanske fått en ganska skral utgång en becksvart natt sådan som denna, då man ej såg så mycket som handen för sig och det eviga regnet kylde en ända in i märg och ben …
— Aristokratynglet lär redan ha hunnit utom stadsportarna! apporterade samma hesa röst inifrån mörkret.
Orden gåvo genast eko inom folkmassan.
Den lilla skaran flyktingar och deras vänner grepo hårdare om varandras händer. De hade äntligen förstått.
— Det är vi som skola laga så, att pöbeln gör just vad vi själva vilja, hade Röda nejlikan sagt.
Han ville, att den skulle släppa honom och hans vänner ut ur detta hemska Paris, och planen tycktes vara på god väg att lyckas.
Juliettes hjärta klappade så hårt, att hon var nära att kvävas, och hennes fasta lilla hand klämde i förtjusning Déroulèdes fingrar.
190
