Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/20

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Prolog.

att än en gång genljuda av ekot från de tappra bragder och galanta äventyr, som gjort namnet Marny så ärorikt i fält och vid hovet.

Vicomten var ej sin faders kärlek, men han var sin faders stolthet, och från djupet av sin väldiga, stoppade armstol brukade den gamle mannen med förtjusning lyssna till pikanta historier från Versailles och Paris, om den unga drottningen och den förtrollande prinsessan av Lamballe, den senaste teaterpjesen och den nyaste stjärnan på scenens firmament. Hans förslappade tankekraft förde då honom tillbaka längs minnets stigar till hans egen ungdom och hans egna triumfer, och längesedan bleknade hågkomster vägdes i hans drömmar samman med verkligheten till ett skimrande helt.

När de kommo hembärande med vicomten den kvällen, var Juliette den första, som vaknade. Hon hörde bullret utanför de höga gallergrindarna, hur täckvagnen långsamt körde fram, ringningen på portvakten och den muttrande Matthieu, som aldrig tyckte om att väckas upp mitt i natten för att släppa in någon.

Hur det var, for en aning om olycka genast genom den unga flickans själ; fotstegen ljödo så tunga och dock så dämpade över den stenlagda gården och uppför den stora trappan av ek. Det tycktes som om man bar någonting tungt, någonting orörligt eller dött …

Hon hoppade ur sin säng och svepte skyndsamt en schal kring sina späda, flickaktiga skuldror.

Fötterna stack hon i ett par tygskor utan klackar, och så öppnade hon sin sovrumsdörr och tittade nedåt trappan.

Två män, som hon ej kände, kommo vandrande uppför trappan i bredd; två andra buro någon tung börda, och efter dem följde Matthieu, bittert gråtande och suckande.

Juliette rörde sig ej. Han stod i dörröppningen, stel som en staty. Det lilla tåget skred förbi henne. Ingen såg henne, ty gångarna och trapporna i Hôtel de Marny äro mycket breda och Matthieus lykta kastade endast ett matt och fladdrande sken på golvet.

Männen stannade utanför dörren till vicomtens rum. Matthieu öppnade den, och så försvunno de fem männen ditin med sin tunga börda.


12