Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/200

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fiskmåsens skri.

Vem hade väl också någonsin drömt om att Paris skulle stormas inifrån?

Vid vardera porten i norr och öster stod nu en pöbelsamling på fyra, fem tusen larmande människor, som skockat sig, de visste ej varför. Alla hade glömt, vad det var för orsak, som drivit honom eller henne att rusa hän i blindo mot närmaste tull.

Men var och en visste, att han eller hon ville absolut tränga sig ut genom denna förbommade och bevakade utgång, anfalla soldaterna och slå gardeskaptenen till marken.

Under upphävande av vilda skrän störtade man lös mot stadsportarna. Soldatkedjan bröts, sedan den hållit stånd i det längsta. Män och kvinnor, rusiga av brännvin och segerfröjd, skreko av alla krafter »Quatorze Juillet!» och fordrade under hotelser och förbannelser, att portarna skulle slås upp.

Nationalgardet stod maktlöst. De få skarpa skott, som lossades, gjorde i mörkret och hällregnet mycket liten skada, men de hetsade upp mobben ännu värre.

Inom en halvtimme hade pariserpöbeln stormat portarna och slungat upp dem på vid gavel.

Segern var fullständig. Vakten gjorde ej längre något motstånd, sedan befälet sträckt vapen; den larmande folkhopen hade drivit sin vilja igenom.

Nu spridde den sig i breda strömmar över befästningsområdet och utåt de så kallade Terrains vagues.

Men regnet öste ned som förut, och efter den första känslan av vild och jublande triumf kom reaktionen — ytterligare förstärkt tack vare blöta kläder, gyttjiga fötter, ömma, uttröttade leder och strupar, som torkat av mycket skrikande.

Vid Ménilmontant, där trängseln varit tätast, sinnena som mest upprörda och tjuten gällast — där utbredde sig nu framför den trötta och uppgivna människoskaran den vida kyrkogården Père Lachaise med dess djupa tystnad.

De långa alléerna av dystra gravvårdar, de stilla susande cedrarna med sina fantastiska grenar, som liknade knotiga spökarmar, hejdade och förfärade dessa massor av vilsekommen mänsklighet.


192