Slutet.
Den majestätiska tystnaden i denna de dödas stad tycktes med föraktfullt hån skåda ned mot systerstadens jäktande och fåfängliga lidelser.
Stojet och larmet dog småningom bort. Kyrkogården låg där mörk, öde och dyster. Kornblixtarnas sken belyste flyktigt gravar och vårdar, och den fuktiga luften med dess doft av vissnande, multnande växtlighet tycktes mättad med minnen …
Och folkmassan vände sig med en rysning från detta hemvist för evig frid.
Men inifrån kyrkogårdens skummaste gömslen hörde man plötsligt en fiskmås skria tre gånger efter sin make. Och fem mörka gestalter, insvepta i kappor, löste sig småningom ur trängseln och smögo sig en och en i sänder in på kyrkogårdsområdet genom en rämna i den vittrande muren, helt nära huvudingången.
Och åter ljöd fiskmåsens skri.
De i den stora folkhopen, som hörde det, ryste under sina genomblöta kläder. De trodde, att det var någon osalig ande, som i nattens timme stigit upp ur sin grav, och ett par av kvinnorna glömde i hastigheten, att all religion var utdömd — de korsade sig och mumlade en åkallan till den heliga jungfrun.
XXX.
Slutet.
Blott föga återstår nu att berätta.
Historien förtäljer oss, hurusom Paris’ allsmäktiga pöbel, trött, våt och något skamsen omsider dröp av envar till sitt, ännu innan det första hanegället i byarna utanför stadstullen förkunnat den bleka gryningen.
Men långt dessförinnan, till och med innan kyrkklockorna i den stora staden klämtat midnattstimmen, hade sir Percy Blakeney och hans lilla skara uppnått den anspråkslösa taverna, som ännu i dag finnes kvar invid den bortre ingången till Père Lachaise.
Utan ett ord, likt sex tigande spökgestalter, hade de vandrat över den vidsträckta kyrkogården och hunnit det stilla lilla värdshuset, dit ljuden från den sjudande revolutionen endast nådde
