Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Slutet.

fram helt dämpade och försvagade efter sin färd över de dödas fridfulla område.

Engelskt guld hade med lätthet köpt tystnad och tjänstvillighet av den halvt utsvultna krogvärden. En väldig resvagn stod redan i beredskap, och fyra raska flandriska hästar hade otåligt skrapat med hovarna i marken under den senaste halvtimmen. Ut genom resvagnens fönster tittade ängsligt gamla Pétronelles ansikte, vått av tårar.

Ett rop av glädje och överraskning undföll Déroulède och Juliette, och båda vände sig med en känsla, som närmade sig vördnadsfull skräck, mot den underbare mannen, som uttänkt och genomfört deras fullbordade räddning.

— Ack, min vän, sade sir Percy, särskilt vänd till Déroulède, vad behövs det så många tacksägelser oss emellan! Om du visste, hur enkelt det på det hela taget var! Guld förmår många ting, och min enda förtjänst tycks ha varit, att jag förfogat över ganska mycket av den varan. Själv har du ju berättat för mig, hur du ordnat för gamla Pétronelle. Endast min högtidliga försäkran, att hon här skulle få sammanträffa med sin unga matmor, förmådde henne att lämna Paris. Hon for hit ut i morse så duktigt som helst i en av torgkärrorna. Hon är så tydligt en kvinna av folket, att ingen misstänkte henne.

— Vad beträffar de hyggliga gamla makarna, som hålla värdshuset här, så ha de fått sin rundliga betalning, och för pengar får man snart hästar och vagn. Mina engelska vänner och jag ha våra egna pass och därjämte ett åt fröken Juliette, som får resa som en engelsk lady tillsamman med sin gamla kammarjungfru, Pétronelle. Ordentliga kläder ligga i beredskap åt oss alla inne på värdshuset. En kvarts timme ha vi på oss för att taga på oss dem, och sedan måste vi i väg! Du kan naturligtvis använda ditt eget pass; din arrestering var så plötslig, att den ännu inte är anmäld på passbyrån, och vi ha åtta timmars försprång för våra fiender. När de vakna upp i morgon bittida och hinna meddela sig med varandra, komma de minsann att göra en upptäckt sådan att de bli färdiga att riva av sig håret!

Déroulède kunde ingenting säga. Hans eget ädla hjärta var alltför fullt av tacksamhet mot vännen för att kunna uttrycka det med några få ord.


194