Slutet.
av bittra samvetskval, allt under det diligensen förde henne längre och längre bort från Paris.
Hon trodde, att Juliette var död och Paul ett rov för förtvivlan, och hennes ömma hjärta blödde vid tanken på, att det var hon, som dragit all denna sorg och olycka över den man, hon älskade.
Hennes natur var född till försakelse — väl henne, om hon en gång kom så långt, att hon däri funne lycka och frid … När hon efter en blick in i Paul Déroulède ansikte förstod, att hon fått förlåtelse, mängde sig ingen bitterhet i hennes uppriktiga fröjd över att se honom återförenad med den, han skänkt sin kärlek.
Det var i den härliga, rosenskimrande gryningen en av de sista dagarna i den händelsedigra Fructidor, som Juliette och Paul Déroulède, stående på »Måsens» däck, sågo Frankrikes kust småningom försvinna i fjärran.
Déroulèdes arm vilade kring den älskade, och hennes gyllene hår, som brisen lekte med, fläktade sakta mot hans kind.
— Mitt helgon! viskade han.
Hon vände sitt huvud mot honom. Det var första gången, som de voro ensamma med varandra, första gången, som all tanke på fara förvandlats till en småningom förbleknande dröm.
Vad höll framtiden i beredskap åt dem, vad väntade dem i det vackra landet med de tusen trevna hemmen, dit »Måsen» med sina starka vita vingar snabbt förde dem?
England, frihetens stamort, skulle värna deras nyfunna lycka och glädje, och de blickade hän emot norr, där Albions vita kalkklippor snart skulle teckna sig vid horisonten, medan dimman redan dolt i sin mjuka famn stränderna av det land, där de båda lidit, där de båda lärt att älska.
Han slöt henne i sina armar.
— Min brud! viskade han.
Morgonrodnadens skimmer flög över hennes gyllene hår; hon lyfte sitt ansikte mot hans, och själ mötte själ, i en lång, lidelsefull kyss.
