Prolog.
Med en hastig rörelse gjorde Juliette sig fri från den gamla sköterskans armar, och innan Pétronelle hann hindra henne, hade hon sprungit ut ur rummet och tvärs över den mörka svalen till en stor, med paneler inlagd dörr mitt emot.
Den gamle hertig de Marny satt på sin sängkant med de långa, magra benen hängande hjälplöst mot golvet.
Lam och ofärdig som han var hade han dock förmått resa sig upp i sittande ställning, och han gjorde nu krampaktiga, fruktlösa bemödanden att lämna sin säng. Även han hade hört det dova trampet av fötter, de släpande stegen av män, som buro en tung börda.
Hans tankar irrade femtio år tillbaka i tiden, till de dagar, då han som endast halvt intresserad åskådare bevittnat sällsamma scener. Han kände väl till tåget, som bestod av kammartjänare och vänner, med läkaren gående bredvid denna dyrbara börda, som snart skulle nedläggas på bädden och överlämnas åt en sörjande familjs ömma omsorger.
Vem vet, vilka bilder, som manades fram för hans skumma syn? … Men han förstod. Och när Juliette störtade in i hans rum och stod framför honom, blek och darrande, med en värld av smärta i sina onaturligt vidgade ögon, visste hon, att han förstod, och att hon ej behövde berätta det för honom. Gud hade redan gjort det i hennes ställe.
Pierre, den gamle hertigens tillgivne kammartjänare, klädde honom så hastigt han förmådde. Monsieur le Duc ville ovillkorligen iföra sig sin habit de cérémonie, den dyrbara dräkten av svart sammet med de oskattbara spetsarna och diamantknapparna, som han hade burit, när man förde le Roi Soleil till hans eviga vila.
Han satte på sig sina ordnar och omgjordade sig med värjan. De prunkande kläderna, som suttit så väl under hans första mannaålder, hängde nu löst på den avtärda gestalten, men han företedde dock en ståtlig och imponerande anblick med sitt vita hår sammanbundet baktill med en stor svart rosett och det fina kråset av vackra point d‘Angleterre fallande i yviga veck under hakan.
Med så rak hållning som det var honom möjligt tog han
14
