Prolog.
därefter plats i sin sjukstol, och fyra lakejer i fullt livré buro honom till sonens dödsbädd.
Hela huset var nu i rörelse. Facklor brunno i ornamenterade hållare i den stora salen och längs den massiva ektrappan, och hundratals vaxljus fladdrade spöklikt i den furstliga byggnadens paradrum.
De talrika tjänarna stodo uppställda ute i den breda korridoren, alla iförda det hertigliga husets dyrbara livré.
Ett dödsfall inom släkten Marny är en händelse, som upptecknas i hävdaböckerna.
Den gamle hertigens stol placerades tätt intill bädden, där den unge vicomtens döda kropp låg. Fadern gjorde ingen rörelse, han yttrade ej heller något ord eller någon suck. Somliga av dem, som voro närvarande vid detta tillfälle, påstodo sedermera, att hans själsförmögenheter voro fullständigt omtöcknade och att han varken kände eller förstod sin sons död.
Markisen de Villefranche, som in i det sista ledsagat sin vän, bjöd sorgehuset farväl.
Juliette märkte honom knappast. Hennes ögon höllos fästa på fadern. På brodern ville hon ej se. Hon hade plötsligt gripits av en oresonlig fruktan här emellan dessa båda tigande gestalter — den levande och den döde.
Men just som markisen ämnade lämna rummet, talade den gamle mannen för första gången.
— Markis, sade han mycket stilla, ni glömmer — ni har ännu icke sagt mig, vem som har dödat min son.
— Det var i ärlig strid, monsieur le Duc, svarade den unge markisen, som trots sitt bekymmerslösa lättsinne kände sig skräckslagen inför denna underliga tragedi med dess halvt mystiska prägel.
— Vem dödade min son, monsieur le Marquis? upprepade den gamle mannen mekaniskt. — Det är min rätt att veta, tillade han med plötslig kraft.
— Det var monsieur Paul Déroulède, monsieur le Duc, svarade markisen. — Jag upprepar: han föll i ärlig strid.
Den gamle hertigen suckade liksom av lättnad. Med en artig avskedsåtbörd, som erinrade om le grand siècle, tillade han:
15
