Prolog.
— Alla tacksägelser från mig och de mina till er, markis, skulle blott tyckas ett tomt narrspel. Er hängivenhet för min son står över mänsklig tacksamhet. Nu vill jag ej uppehålla er längre. Farväl!
Åtföljd av två lakejer avlägsnade sig markisen ur rummet.
— Befall alla tjänare gå ut, Juliette, jag har någonting att säga dig, sade den gamle hertigen, och den unga flickan, tyst och lydig, gjorde som fadern bad henne.
Fadern och systern voro ensamma med den döde.
Så fort de sista dämpade fotstegen av de bortgående tjänarna tystnat, tycktes hertig de Marny vakna upp ur det dvallika tillstånd, som hittills behärskat honom. Med en hastig, feberaktig rörelse grep han sin dotter om handleden och viskade häftigt:
— Hans namn! Du hörde ju hans namn, Juliette?
— Ja, fader, svarade flickan.
— Paul Déroulède! Paul Déroulède! Du glömmer det ju aldrig?
— Aldrig, min far.
— Han har dödat din bror. Förstår du det? Dödat min ende son, min familjs hopp, den sista ättlingen av den ärofullaste stam, som någonsin spritt glans över Frankrikes historia!
— I ärlig strid, min far! erinrade flickan.
— Det är inte ärligt av en man att döda en gosse, genmälde den gamle hertigen med vredgat eftertryck. — Déroulède är trettio år, min gosse hade ännu ej fyllt sina tjugu. Måtte Guds hämnd drabba mördaren!
Isad av skräck betraktade Juliette sin far med stora, förundrade ögon. Han var sig ej lik. Hans ansikte bar ett egendomligt uttryck av intensivt hat, blandat med trotsig fröjd och triumf, när han lät blicken vila på henne.
Hon var ännu för ung att fatta, att den sista glimten av ett angripet förstånd höll på att lämna det stackars värkande huvudet. Vansinne var ett ord, vars betydelse ännu var mycket dunkel för henne. Ehuru hon just nu ej fullt förstod sin far och var halvt rädd för honom, skulle hon ha med förtrytelse tillbakavisat varje påstående att han var rubbad.
16
