Prolog.
Därför, när han fattade hennes hand, drog henne närmare sängen och honom själv och lade handen på den döde broderns bröst, ryste hon vid beröringen med den livlösa kroppen, så olika med allting annat som hon hittills vidrört, men hon lydde fadern utan att göra några frågor och lyssnade till hans ord som till en siande profets.
— Juliette, du är nu fjorton år och i stånd att förstå, vad jag ämnar begära utav dig. Om jag ej vore fastkedjad vid denna eländiga stol, om jag ej vore en hjälplös, vanmäktig krympling, skulle jag ej ålägga någon, ej ens dig, mitt enda barn, att utföra det, som Gud befaller endera av oss att fullborda.
Han gjorde ett ögonblicks uppehåll och fortsatte därefter allvarligt:
— Kom ihåg, Juliette, att du tillhör släkten Marny, att du är katolik och att Gud nu hör dig. Ty du skall avlägga en ed inför Honom och mig, en ed, som endast döden kan lösa dig ifrån. Vill du svära, mitt barn?
— Om du så önskar, min far.
— Du har nyligen biktat dig, Juliette?
— Ja, min far, jag begick också den heliga nattvarden i går, svarade flickan. — Vi firade Fête Dieu, som du vet.
— Du befinner dig alltså i nådens tillstånd, min dotter?
— Jag gjorde det i går morse, min far, svarade den unga flickan naivt, men jag har nog begått några små synder se’n dess.
— Bikta dig nu för Gud i ditt hjärta! Du måste befinna dig i nådens tillstånd, när du avlägger eden.
Den unga flickan slöt ögonen, och när den gamle mannen iakttog henne, kunde han se, hur läpparna sakta uttalade syndabekännelsens ord.
Juliette gjorde korstecknet, öppnade därefter ögonen och såg åter på sin far.
— Jag är färdig, fader, sade hon, jag hoppas Gud har förlåtit mina små synder från i går.
— Vill du svära, mitt barn?
— Vad, min far?
— Att du vill hämna din broders död på hans mördare?
— Men, min far —
