Prolog.
— Svär det, mitt barn!
— Hur skall jag kunna uppfylla den eden, min far? Jag förstår inte —
— Gud skall vägleda dig, mitt barn. När du blir större, kommer du att förstå.
Juliette tvekade ännu några ögonblick. Hon stod just vid den utvecklingsgräns, som skiljer barnet och den unga kvinnan, då känsligheten och mottagligheten för sinnesintryck äro som starkast.
Under sitt korta liv hade hon dyrkat sin far med en odelad, lidelsefull kärlek, som gjort henne fullständigt blind för hans slocknande intelligens och försvagade själskrafter.
Hon befann sig också i detta första stadium av brinnande religiositet, som bemäktigar sig varje ung flicka av livligt temperament, förutsatt att hon uppfostrats i den romersk-katolska läran, så fort hon blivit delaktig av sakramentens mystärer.
Juliette hade biktat sig och undfått nattvarden. Hon hade konfirmerats av Monseigneur, ärkebiskopen. Hennes eldiga natur hade i full ekstas tillägnat sig de rika andliga håvor, som hennes förfäders tro bjudit henne.
Och nu tycktes i hennes hjärna hennes faders önskan, hennes broders död uppgå och sammansmälta med denna religion, för vilken hon i trosvarm hänförelse gärna skulle ha offrat sitt liv.
Hon tänkte på alla helgonen, om vilkas liv hon läst. Hennes unga hjärta bävade vid tanken på deras offer, deras martyrskap, deras aldrig sviktande pliktkänsla.
En sällsam hänförelse, sjuklig måhända, vidskeplig och överväldigande, kom över henne. Och kanske sprang det också fram, längst ned i hennes hjärtas innersta gömslen, en viss stolt självkänsla, närd av medvetandet, att hon hade ett viktigt värv att fylla … Ty hon var dock ännu blott ett barn, en helt ung flicka om fjorton år.
Men den gamle hertigen höll på att förlora tålamodet.
— Du kan väl inte tveka, min Juliette, med din broders lik ropande stumt efter hämnd. Du, den enda Marny som finnes kvar! Ty från denna dag skall jag också vara som död.
18
