En gatuscen.
I.
En gatuscen.
Paris: 1793.
Det skulle ha varit mycket svårt att förklara, varför medborgaren Déroulède var så populär, som han i själva verket var. Ännu svårare skulle det ha varit att påvisa skälet, varför han förblev oantastad av de förföljelser, vilka bedrevos mot tjogtals personer om dagen, än mot de mera moderata girondisterna, än mot det fanatiska Berget, tills hela Frankrike förvandlats till ett enda jättestort fängelse, varifrån giljotinen dagligen hämtade sin näring.
Men Déroulède gick alltjämt fri. Till och med Merlins lag angående misstänkta personer hade ännu icke kunnat tillämpas på honom. Och när, förra juli månad, mordet på Marat fört en hel samling offer till giljotinen — från Adam Lux, som önskade resa en staty till Charlotte Cordays ära med inskriptionen »större än Brutus», till Chalier, som ville ha henne offentligen torterad och bränd vid pålen till straff för sitt brott — då sade Déroulède ensam ingenting, och han tilläts också att förbli tyst.
Det var den mest sjudande tiden av den sjudande revolutionen. Ingen visste på morgonen, om han på kvällen ännu skulle ha sitt huvud i behåll mellan axlarna eller om det av medborgaren Samson, bödeln, skulle hållas upp till allmänt beskådande åt Paris’ sansculotter.
Och ändå tilläts Déroulède att gå sina egna vägar. Marat sade en gång om honom: »Han är inte farlig.» Detta uttryck vann spridning. Inom nationalkonventets råmärken betraktades Marat alltjämt som frihetens store förkämpe, en martyr för sin övertygelse, driven till det yttersta — en martyr för lumpenhet och smuts, för människans gradvisa sjunkande till den lägsta typen för mänsklighet. Och hans yttranden förvarades alltjämt som skatter; ej ens girondisterna vågade angripa hans minne. Den döde Marat ägde större inflytande än någonsin den levande.
20
