En gatuscen.
av kvinnor, som hon måst passera. När de spärrade trottoaren, hade hon lugnt stigit ned på gatan.
Det var klokt och förståndigt gjort, ty hon kunde sluta öronen för de ohöviska anmärkningarna och behövde ej bry sig om förolämpningarna.
Plötsligt rätade hon trotsigt på nacken.
— Vill ni vara god och låta mig komma förbi, sade hon högt, då en häxa med utslaget hår ställde sig framför henne med armarna i sidan och tittade försmädligt på den spetsgarnerade underkjolen, som nätt och jämt skymtade fram under den unga flickans enkla gråa klänning.
— Låta henne komma förbi! Låta henne komma förbi! Ha ha ha! skrattade käringen, vändande sig till närmaste grupp av sysslolösa gatdrivare och tilltalande dem med en hög svordom. — Visste ni utav, medborgarinnor, att den här gatan är särskilt gjord för aristokrater att spatsera på?
— Jag har bråttom, vill ni genast släppa fram mig! befallde den unga flickan och stampade otåligt med foten i marken.
Hon hade hela gatans bredd till höger om sig, fullt tillräckligt utrymme för att kunna passera. Det föreföll absolut vanvettigt att ensam uppträda pockande och utmanande mot denna bullrande skara ohyfsade och förfallna kvinnor, som nyss återvänt från det hemska skådespelet omkring giljotinen.
Och dock tycktes hon göra det med flit, liksom om hennes tålamod nu tröt och hennes stolta blåa blod börjat sjuda i vedervilja och trots mot den stinkande hop av slödder, som omringade henne.
Ty halvfulla karlar och osnygga halvnakna barnungar tycktes ha dykt upp ur varje vrå.
— Oho, quelle aristo! tjöto de med spefull förvåning, tittande den unga flickan in i ansiktet, nypande i hennes klänning, stickande smutsiga, av hat vanställda fysionomier rakt inpå henne.
Instinktmässigt ryggade hon undan och drog sig baklänges mot det hus, som hon hade strax till vänster om sig. Det var utsirat med en utbyggd portal, gjord av solida ekplankor och med ett tegelbelagt tak; från detta nedhängde en järnlykta, därunder
24
