En gatuscen.
våldshandlingar. Det började nu hagla skymford av sådan art, att de ej kunna återgivas.
Den unga flickans fina vita hals, hennes klara hy, de behagfulla konturerna av hennes skuldror och armar tycktes ännu mera stegra raseriet hos dessa eländiga varelser, som av svält och smuts nära nog förvandlats till djur.
Nu uppstod det snart sagt en tävlan om att hitta på sådana speglosor och skymfliga tillmälen, som mest kunde såra ett par känsliga öron.
Den unga flickan stödde sig mot porten bakom henne, och hon höll händerna för öronen för att utestänga de förfärliga ljuden. Hon föreföll ej rädd, endast harmsen och upprörd över det utbrott av ursinne, som hon framkallat.
Då slog en trasig gammal häxa med sin hårda, smutsiga näve henne rakt i ansiktet, och skallande jubelrop hälsade denna »duktiga» handling.
Först nu tycktes flickans självbehärskning svika henne.
— A moi! ropade hon gällt, medan hon med båda händerna bultade på den massiva porten.
— A moi! Mord! Mord! Medborgare Déroulède,kom till hjälp!
Hennes förskräckelse väckte stor skadeglädje i fiendelägret. Man hade nu arbetat sig upp till kokpunkten av vilt raseri, och pöbeln skulle i nästa minut ha släpat den hjälplösa flickan ned från hennes tillflyktsort och slagit omkull henne i gatsmutsen för att offra henne åt sina råa lidelser.
Men just som ett halvt dussin kloliknande händer krampaktigt högo tag i hennes kjolar, öppnades hastigt dörren bakom henne. Hon kände ett stadigt grepp om sin arm, och så drogs hon snabbt innanför den skyddande tröskeln.
Det började svindla för hennes huvud, överretad som hon var efter sitt hemska äventyr. Hon hörde som i drömmen den massiva dörren slås igen och utestänga tjuten av ilsken missräkning, de hånande gapskratten, de ohöviska orden, vilket allt smälte samman likt en mångstämmig kör av onda andar.
Hon kunde ej se sin räddare, ty den förstuga, i vilken hon hastigt ryckts in, var endast skumt upplyst. Men en befallande röst sade brådskande:
26
