Den trogna gårdvaren.
allt vad hon ägde, de Marnyska godsen, och hela den hemgift, som hon förde med sig i klostret, hade beslagtagits av den revolutionära regeringen, vilken var lika skicklig i att låta slantarna springa som att göra folk ett huvud kortare.
Från detta fönster ovanför takåsarna hade hon sett det olyckliga Paris vrida sig under det skoningslösa gisslet av den skräckens dämon, som det själv manat fram; hon hade hört skramlet av vippkärrorna, som för varje dag skjutsade sin last av offer till revolutionens flinkt arbetande tjänarinna madame la Guillotine.
Hon hade sett Seinestadens glada, sorglösa befolkning förvandlas till vrålande rovdjur, dess kvinnor bli snikna gamar, som slogo sina grymma klor i allting upphöjt, ädelt och vackert.
Hon var ej fyllda tjugo år, då den svage, vacklande monarken och hans härsklystna gemål som ett par förödmjukade fångar släpades tillbaka till den huvudstad, från vilken de hade försökt fly.
Två år senare hade hon hört ett helt folks jubelrop över ett konungamord. Så följde mordet på Marat, förövat av en ung flicka som hon själv, den bleka Charlotte Corday med de djupa ögonen, som begått dådet, driven av sin övertygelse. »Större än Brutus», hade somliga kallat henne. Större än Jeanne d’Arc, ty det var till ett värv av synd och brott, som hon kallades från sin fjärran by i Bretagne, ej till ärofulla bragder och segrarens lön.
Juliette följde rannsakningen med Charlotte Corday med det brinnande intresse, som var utmärkande för hennes exalterade natur.
Man kan ju också lätt tänka sig, vilken verkan Cordays dåd måste utöva på denna unga flickas sinne, vilken under nio år — sina bästa ungdomsår — även hon levat med själen genomträngd av den tanken, att hon hade en hög mission att fylla.
Hon skaffade sig tillfälle att se Charlotte Corday under domareförhöret. Besegrande sin naturliga motvilja för dylika scener och för den folkträngsel, som ofelbart ledsagade dem, lyckades hon bana sig fram till första bänkraden på den trånga läktare, varifrån man hade utsikt över den revolutionära domstolens sal.
Hon hörde anklagelsen uppläsas, hörde Tinvilles tal och inkallandet av vittnena.
— Allt detta är onödigt. Jag dödade Marat.
31