Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den trogne gårdvaren.

Juliette hörde den friska unga rösten klart höja sig över det häpna sorlet, de förbittrade tjuten; hon såg det sköna unga ansiktet, rent, lugnt och känslolöst.

— Jag dödade Marat!

Och där på den särskilda plats, som upplåtits åt de deputerade, sittande bland dem, som representerade den moderata girondens parti, såg hon Paul Déroulède, den man, som hon svurit att förfölja med en hämnd, lika obeveklig som den, vilken fört Charlotte Cordays hand.

Hon fixerade honom under förhöret och undrade, om han hade någon aning, någon förkänsla av det hat, som omvärvde honom med sina heta, osynliga strömmar.

Han var mycket mörk, nästan svartmuskig, en söderns son med brunt hår, fritt från puder, tillbakastruket och blottande en panna, som snarare kunde ha tillhört en ung student än en mogen lagstiftare. Han höll blicken allvarligt fäst på Charlotte Corday, och Juliette, som iakttog honom, såg det uttryck av gränslöst medlidande, som mildrade den annars ganska hårda blicken ur de djuptliggande ögonen.

Han höll ett lidelsefullt och glänsande försvarstal i ett anförande, som har blivit historia. Det skulle ha kostat varje annan man hans huvud.

Juliette förundrade sig över hans mod: att försvara Charlotte Corday var liktydigt med att låta sig nöja med faktum - Marats död. Marat, folkets vän, Marat, som talarna vid graven hade kallat den största mänsklighetens välgörare, som ännu levat.

Men Déroulèdes tal var icke ett försvar, det var en vädjan. Den störste vältalaren under denna vältalighetens tidsålder, tycktes han med sina ord vilja väcka till liv den sista rest av känsla, som ännu slumrade längst inne i hjärtat på dessa Hatets förkämpar.

Alla omkring Juliette lyssnade, medan han talade. — Det är citoyen Déroulède, viskade de blodtörstiga varelser i kvinnohamn, som sutto och stickade strumpor uppe på läktaren.

Men några ytterligare anmärkningar förspordes ej. Ett storartat, förträffligt inrett barnsjukhus hade just denna morgon slagit upp sina portar i Paris, en gåva till nationen av citoyen

32