I dödsfiendens hus.
på den mördade Marats bostad, såsom massor av gatdrivare brukade göra, men i själva verket för att spionera på Déroulèdes hus. En eller par gånger såg hon honom gå därifrån eller komma hem. En gång kunde hon kasta en blick inåt stenförstugan, och hon såg då en ung flicka i mörk kjol och snövit halsduk säga honom farväl vid dörren.
En annan gång varsnade hon honom vid hörnet av gatan, där han hjälpte samma unga flicka över den gyttjiga stenläggningen. Han hade nyss mött henne, och hon har en korg med upphandlade matvaror; den tog han från henne och bar in i huset.
Ridderlig? … Ja, det tycktes så, och det av natur och instinkt, ty flickan var lindrigt ofärdig. Ej puckelryggig, men nära nog, klen och föga tilltalande till utseendet, med sorgsna ögon och ett blekt, avtärt ansikte.
Det var minnet av denna lilla handling av ridderlighet, bevittnad dagen förut, som förmådde Juliette att framkalla det uppträde, som, såvida ej Déroulède i tid trätt emellan, kunnat få ett högst olyckligt slut. Men hon litade just på detta ingripande, idén hade helt plötsligt runnit upp i hennes hjärna, och hon hade satt den i verkställighet.
Hade ej hennes far sagt henne, att när tiden kom, skulle Gud visa henne ett sätt att uppnå målet?
Nu befann hon sig i huset hemma hos honom, som mördat hennes broder och sänt hennes sörjande far i graven som en stackars stapplande dåre, för vilken förståndets ljus slocknat.
Skulle månne Guds finger peka ånyo och visa henne, vad hon skulle göra härnäst för att bäst fullgöra den svurna eden?
III.
I dödsfiendens hus.
— Är det någonting mera, som jag kan göra åt er, madamoiselle?
Den milda, blyga rösten väckte Juliette ur hennes drömmerier om det förflutna.
34
