Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I dödsfiendens hus.

framfart, var hon bunden vid sin halvt vansinnige fars sjukstol. Och därefter hade ursulinerklostrets skyddande murar för hennes inre syn dolt rätta innebörden av denna väldiga konflikt mellan den gamla tiden och det skede, som randades.

Déroulède var varken reaktionär eller anarkist; hans teorier voro omöjliga att förverkliga, men de togo sig ett konkret uttryck i den stora sympati han hyste för alla sina medmänniskor.

Sedan han och Juliette utbytt de första hälsningarna, hade han fortsatt det samtal med modern, som den unga flickans inträde avbrutit.

Han tycktes ej ägna henne någon särskild uppmärksamhet, ehuru hans mörka, skarpa ögon då och då sökte hennes, liksom inbjudande henne till att uttala sin mening, även hon.

Han talade om pöbeln i Paris, som han tydligen hade stor makt över. Gatuupplopp av den sort, som Juliette framkallat, hade många gånger förut lett till rån och plundring, ja, ofta till mord, men utanför medborgaren-deputeraden Déroulèdes hus var lugnet återställt en halvtimme efter det Juliette undanryckts den larmande massan.

Han hade endast talat till den i omkring tjugo minuter, och så hade den skingrat sig och troppat utav ganska lugnt, utan att så mycket som kröka ett hår på hans huvud. Han tycktes älska dessa samhällets olycksbarn och förmå locka fram vad gott, som ännu möjligen fanns kvar hos dem innanför den hårda skorpa av hat, som nöd och elände lagrat omkring deras hjärtan.

Slutligen vände han sig till Juliette med den något oväntade förklaringen:

— Ni torde ursäkta, mademoiselle, men för er egen skull måste vi behålla er här som fånge. Här, under detta tak, skall ingen tills vidare göra er någonting för när, men det vore ej tryggt för er att i afton passera de närgränsande gatorna.

— Men jag måste gå, monsieur. Jag försäkrar, att jag måste! invände hon ängsligt. — Jag är er ytterst tacksam, men jag kan inte lämna Pétronelle?

— Vem är Pétronelle?

— Min snälla gamla sköterska, monsieur. Hon och jag ha aldrig varit skilda. Tänk, så ledsen och orolig hon måste vara över min långa bortovaro!


37