I dödsfiendens hus.
— Var bor hon någonstädes?
— Numro 15 Rue Taitbout, men —
— Vill ni låta mig gå med en hälsning till henne? Säga henne, att ni befinner er i gott förvar under mitt tak, och att det klokaste ovillkorligen är, att ni ännu stannar kvar här någon liten tid.
— Jag tackar er, om ni vill göra er det besväret, svarade hon.
Inom sig darrade hon av oro och spänning. Gud hade ej endast fört henne till detta hus — Hans vilja var också, att hon skulle stanna där …
— Vem får jag framföra hälsningen från? frågade han.
— Mitt namn är Juliette Marny.
Hon iakttog honom skarpt, när hon uttalade orden, men i hans uttrycksfulla ansikte röjdes ej minsta tecken till att han känt igen namnet.
Tio år är en lång tid, och alla hade genomlevat så mycket under dessa år! En het våg av vrede och smärta vällde fram i Juliettes bröst, när hon förstod, att han hade glömt. Det namnet betydde ingenting för honom! … Det kallade ej till liv inom honom minnet av att hans hand var blodbefläckad. I tio långa år hade hon lidit och kämpat med sig själv, kämpat för hans skull mot det öde, som hennes ed tvang henne att låta honom undergå — och han, han hade glömt eller åtminstone upphört med att någonsin ägna det förflutna en tanke.
Han bugade sig för henne och gick ut ur rummet.
Det häftiga smärtan inom henne lindrades, när hon befann sig ensam med madame Déroulède. Efter en stund kom Anne Mie in.
De tre kvinnorna pratade med varandra, under väntan på att husets herre skulle komma tillbaka. Juliette kände sig kry och mot sin vilja nästan lycklig. Hon hade så länge levat ensam med Pétronelle uppe i den tarvliga lilla vindskupan, att hon nu i fullt mått uppskattade njutningen av att vistas i detta bekväma och förfinade hem.
Det var naturligtvis ej så ståtligt och praktfullt som hennes fars furstliga palats mitt emot Louvren, nu skövlat och förvandlat, sedan det av kommittén för nationalförsvaret tagits till
38
