I dödsfiendens hus.
soldatkasern. Men Déroulèdes hem utmärkte sig för sin synnerligen smakfulla inredning. Det genomskinliga porslinet på den höga frisen utmed eldstaden, ett par tavlor av framstående konstnärer, anblicken genom den öppna dörren av kvällsbordet, som stod täckt med en fin vit duk och glänsande av silver — allt talade om en granntyckt och förfinad smak, om en förkärlek för det eleganta och komfortabla, som Jämlikhetens och Omstörtningens ande ännu ej lyckats förkväva.
När Déroulède kom tillbaka, förde han med sig en frisk fläkt av glatt humör.
Gatan var nu lugn, och när han gick förbi sjukhuset — hans egen skänk åt nationen — hade man hälsat honom med höga hurrarop. En eller par spefulla röster hade frågat honom, vad han gjort med aristokratfröken och hennes spetstrasor, men därvid hade det också stannat, och mademoiselle Marny behövde ej känna sig rädd.
Gamla Pétronelle hade han tagit med sig; hans gästfrihet var av den art, att han ej skulle ha dragit sig för att härbärgera Juliettes hela tjänstepersonal, om hon ägt en sådan.
Som det nu var, hade den ömsinta gamla själens störtflod av glädjetårar bevekt hans hjärta. Han erbjöd henne och hennes unga matmor sitt beskydd, tills det lilla molnet dragit förbi.
Men samtidigt föreslog han en resa till England. Mademoiselle hade på ett fatalt sätt ådragit sig pariserpöbelns uppmärksamhet, och det rådligaste vore nog nu för henne att emigrera. Hennes namn komme utan tvivel att inom de närmaste dagarna figurera på listan av »misstänkta». Hon skulle vara tryggast utom landets gränser, och det bästa hon kunde göra vore att anhålla om bistånd av den tappre engelske äventyrshjälten, som räddat så många förföljda fransmän undan revolutionens fasor — den käcke mannen, som var en sådan nagel i ögat på det nitiska välfärdsutskottet och som var allmänt känd under namnet den Röda nejlikan.
39
