Den trogna gårdvaren.
se honom överväldigad av blygsel och samvetskval, till och med fruktan, ehuru hon, hämndens redskap, endast var en ung flicka.
Hon förstod ej, att han i sitt hjärtas välmening endast tänkte på att göra avbön. Duellen med den unge vicomte de Marny hade blivit honom påtvingad; enviget hade gått ärligt och korrekt till väga, och han för sin del stred hela tiden med den fasta föresatsen att skona den unge mannen.
Han hade varit ödets lekboll, men han var glad åt att ödet ännu en gång förde honom i beröring med familjen Marny, denna gång så att han kunnat rädda systern.
Medan Déroulède och Juliette talade med varandra, dukade Anne Mie av kvällsvardsbordet och kom sedan och satte sig på en pall vid husfruns fötter. Hon deltog ej i samtalet, men tid efter annan kände Juliette flickans svårmodiga blick nästan förebrående riktas på henne.
När Juliette dragit sig tillbaka för natten med Pétronelle, tog Déroulède Anne Mies hand i sin.
— Du vill ju vara snäll och vanlig mot vår gäst, Anne Mie, säg? Hon förefaller ganska ensam, och hon har genomgått rätt mycket.
— Inte mer än vad jag gjort, viskade den unga flickan ofrivilligt.
— Är du inte lycklig, Anne Mie? jag trodde —
— Är en stackars vanskaplig varelse någonsin lycklig? utbrast hon med plötslig lidelse, och de brännheta tårarna störtade fram i hennes ögon.
— Jag hade aldrig kunnat tro, att du kände dig olycklig, genmälde han med ett sorgset tonfall, och varken i mina eller i min mors ögon är du på något sätt vanskaplig.
Hennes stämning slog genast om. Hon gjorde en hastig rörelse mot honom och grep hans hand mellan bägge sina.
— Förlåt mig! Jag — jag vet inte, hur det är fatt med mig i afton, sade hon med ett nervöst litet skratt. — Hur var det, du bad ju, att jag skulle vara vänlig mot mademoiselle Marny, eller hur?
Han nickade leende.
