En dag i skogen.
— Naturligtvis skall jag vara vänlig mot henne. Äro inte alla människor vänliga mot den, som är ung och vacker, som har stora, bedjande ögon och lent, lockigt hår? Ack, ack — vad vägen jämnas för somliga människor här i livet! … Vad vill du jag skall göra, Paul? Vara hennes lilla kammartärna och passopp? Lugna hennes nerver eller vad? Jag skall göra det alltsamman, ehuru jag i hennes ögon skall förbli både ömklig och vanskaplig, en varelse som man på sin höjd tycker synd om, den trogna, beskedliga gårdvaren —
Hon tystnade ett ögonblick, sade därefter »god natt» och vände sig för att gå, med ljuset i handen. Hon såg svårmodig och bräcklig ut, med sina missbildade skuldror, vilkas fula linje Déroulède nyss försäkrat henne, att han aldrig såg.
Ljuslågan fladdrade i draget och belyste den trogna gårdvarens magra ansikte och stora melankoliska ögon.
— Men vakta kan jag — och bitas också! sade hon halvhögt, då hon gled ut ur rummet. — Jag tror er inte mer än nätt och jämt, min vackra fröken, och det var någonting med den där komedien i eftermiddag, som jag ändå inte riktigt förstår …
V.
En dag i skogen.
Medan män och kvinnor ansträngde hela sin förmåga för att göra Frankrikes städer avskräckande med sina vilda rop och skrän, sina masshäktningar och sina blodiga giljotiner, kunde de ej fullt hindra den milda naturen från att fullfölja sina avsikter med landsbygdens ängar och skogar.
Juni, juli och augusti hade fått nya namn, de hette nu Messidor, Thermidor och Fructidor — men under dessa nya namn fortsatte de att framalstra på jorden samma blommor som fordom, samma gräs på ängarna, samma blad och frukter på träden.
Messidor bragte sina skänkor av vilda rosor längs häckarna, alldeles som den svunna juni. Thermidor täckte de magra fälten med sin flammande mantel av klarröda vallmor, och augusti, som nu fått namnet Fructidor, stänkte syrans frodiga stånd med
42
