En dag i skogen.
strimmor av rosenrött och lockade fram den första fina färgen på de mognande persikornas duniga kinder.
Och Juliette hade som så mången annan ung flicka suckat efter landet och solskenet, längtat efter att få fritt sträva omkring i skogen, efter fåglarnas kvitter och efter anblicken av ängsmarkerna, strödda med blommande tusenskönor.
Hon hade tidigt gått hemifrån, ledsagad av Pétronelle, och de hade låtit ro sig upp för floden så långt som till Suresnes. I en korg hade de med sig litet bröd och färskt smör, vin och frukt, och det var deras mening att vandra hem till fots genom skogarna.
Allting var så ensligt och fridfullt, bullret från det stimmande, larmande Paris nådde ej Suresnes’ lövrika skogsdungar.
Det föreföll nästan som om denna lilla gammalmodiga by glömts av dem, som bedrevo förstörelsearbetet i Frankrike. Den hade aldrig varit något kungligt residens, och skogarna med deras villebråd hade aldrig sparats för kungliga jakter; ingen hämnd behövde utkrävas på dessa fridfulla hagar och doftande ängar.
Juliette tillbragte en lycklig dag; hon älskade blommorna, träden, fåglarna, och Pétronelle var fåordig och njöt liksom hon själv. När eftermiddagen led emot sitt slut och det var tid att gå hem, tog Juliette med en suck in på vägen mot staden.
De flesta känna väl den vägen, som löper fram genom skogen nordväst om Paris, så skuggig och undangömd. Den kantas ej av några hundraåriga skogens jättar, inga präktiga ekar eller åldriga almar, men väl av otaliga smärta stammar av hassel och ung ask, vid denna tid på året omslingrade av kaprifolium, som doftade dubbelt ljuvt här långt från den kvalmiga staden.
Lydig madame Déroulèdes uppmaning hade Juliette virat ett trefärgat skärp kring livet och satt på sitt lockiga huvud en frygisk mössa av karmosinrött kläde, med den oundvikliga rosetten på ena sidan.
Hon hade plockat en väldig bukett vallmo, prästkragar och blåa lupiner — en osökt sammanställning av de nationella färgerna — och där hon vandrade fram längs den lummiga stigen liknade hon en skogens dryad — med gamla gumman Pétronelle traskande efter likt en godmodig häxa.
43
