En dag i skogen.
Plötsligt stannade hon, ty på helt nära håll hörde hon ljudet av steg mot mattan av avfallna löv. I nästa ögonblick kom Paul Déroulède fram ur småskogen och vandrade henne till mötes med snabba steg.
— Vi voro så ängsliga för er därhemma, sade han ungefär som om han förde fram en ursäkt. — Min mor gav sig ingen ro —
— Förrän ni gav er ut på spaning efter mig, ifyllde Juliette med ett muntert litet skratt — den helt unga flickans skratt, som vet, att hon är täck att se på och söt att prata med, som för första gången känner sina vingar — de vingar, som skola bära henne in i det härliga, förtrollade land, som kallas Romantiken. Och i dessa vingar ligger också kvinnans ljuva, hemlighetsfulla makt, som underkuvar männen och gör dem på en gång till slavar och till härskare.
Vad det hade varit för en skön dag! Och ändå hade någonting fattats!
Pétronelle var en smula inbunden och trög, och Juliette var för ung för att länge tycka om att sällskapa med sina egna tankar. Nu tycktes henne plötsligt dagen fullkomlig — den lilla bristen var utfylld. Nu fanns det någon, som förstod att uppskatta skogens skönhet, det underbara solglittret och den blå himmeln, som tittade in mellan de av kaprifoliumrankorna omkransade trädens lummiga kronor. Nu fanns det någon att prata med — någon, som kunde beundra den nystrukna vita klänning, som Juliette satt på sig denna morgon.
— Men hur kunde ni veta, var ni skulle hitta rätt på mig? frågade hon med en skymt av omedvetet koketteri.
— Jag visste det inte alls, svarade han lugnt. — De sade därhemma, att ni farit till Suresnes och ämnade gå hem till fots genom skogarna. Det gjorde mig rädd, ty ni blir då tvungen att passera nordvästra barrikaden och —
— Än sedan?
Han log och blickade några sekunder allvarligt på den intagande gestalten framför honom.
— Det är nog gott och väl med det trefärgade skärpet och den röda mössan, sade han muntert, men de göra ändå inte alldeles till fyllest som förklädnad — ni ser ut som vad som helst
44
