Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En dag i skogen.

— Jag vet, att ni räddade mitt liv den där dagen, monsieur Déroulède. Jag förstår också, att jag fortfarande hotas av fara och att jag har er att tacka för min personliga trygghet —

— Vet ni också, att er bror dog för min hand?

Hon prässade hårt samman läpparna, ur stånd att svara och förbittrad på honom för att han så tvärt, utan minsta förberedande övergång med klumpig hand berört det ännu ömmande såret.

— Det var alltid min mening att bekänna det för er, fortfor han och talade nu hastigare, ty det har nästan förefallit mig som om jag hycklat för er de där senaste dagarna. Jag tror inte, att ni fullt kan föreställa er, hur det kostar på mig att berätta er detta just nu, men jag anser, att det är min skyldighet mot er. Längre fram i livet kanske ni finge reda därpå, och då skulle ni möjligen ångra de dagar ni tillbragt under mitt tak. Jag kallade er nyss barnslig, det får ni förlåta mig … Jag vet ni är en kvinna, och därför hoppas jag ni skall förstå mig. Jag dödade er bror i ärlig strid. Han uppträdde mot mig på ett sätt, mera förnärmande än —

— Skall det vara så nödvändigt, herr Déroulède, att ni säger mig allt detta? avbröt hon med någon otålighet.

— Jag tyckte ni borde veta det.

— Å andra sidan bör ni besinna, att det numera ej finnes någon möjlighet för mig att få höra duellhistorien framställd ur min brors synpunkt —

I samma ögonblick orden voro över hennes läppar, förstod hon, hur hjärtlöst hon talat. Han svarade ej, han var för ridderlig och mild för att förebrå henne. Måhända fick han nu för första gången klart för sig, hur bittert hon sörjt sin broders död och vilket lidande det måst vara för henne att befinna sig ansikte mot ansikte med hans mördare.

Genom tårarna sände hon honom en snabb och förstulen blick. Hon ångrade djupt, vad hon yttrat. Hon hade nästan en känsla utav, att hennes inre delade sig i två olika personligheter, som lågo i fejd med varandra.

Nämnandet av broderns namn, minnet av den ohyggliga natten invid hans döda kropp och av de dystra fyra år, varunder hon sett faderns förstånd långsamt omtöcknas, medan han stapplade

46