Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En dag i skogen.

mot graven — allt detta frambesvor inom henne en hatets och upprorets ande, som hon kände egentligen var främmande för hennes väsen.

Det hade blivit alldeles tyst i skogen. Det var långt lidet på eftermiddagen, och de hade småningom vandrat allt längre bort från det idylliska Suresnes och närmat sig den stora bullrande staden, där våld och mord härjade. I denna del av skogstrakten hade fåglarna lämnat sina bon; träden, som stympats och mistat sina nedre grenar, sågo ut som dystra spökgestalter, där de höjde sina glesnande kronor mot den tysta himlen.

På avstånd, inifrån barrikaderna, som ännu lågo på en kilometers avstånd, hörde man det dova dånet av en kanon.

— De hålla på att stänga portarna, sade han stilla, efter en lång tystnad. — Jag är glad att jag hade den turen att träffa på er.

— Det var snällt av er att gå ut på spaning efter mig, sade hon i saktmodig ton. — Jag mente inte det där, som jag sade nyss —

— Jag ber er — tala inte mera därom! Jag förstår så väl … Jag bara önskar —

— Det är nog bäst, att jag lämnar ert hus, sade hon sakta, jag har så illa lönat er gästfrihet. Pétronelle och jag kunna så lätt flytta tillbaka till vår gamla bostad.

— Det skulle mycket kosta på min mor, om ni lämnade henne just nu, svarade han i vänligare ton. — Hon har fästat sig vid er och känner, alldeles som jag själv gör, de faror, som skulle hota er utanför mina väggar. Mina grå och slitna meningsfränder, tillade han med en anstrykning av sarkasm, ha åtminstone den goda egenskapen, att de äro mig trogna och ej skulle göra er någonting för när, så länge ni befinner er under mitt tak —

— Men ni — stammade hon.

Hon hade en känsla av att hon sårat honom mycket djupt, och hon var ond på sig själv får att hon förefallit otacksam. Och dock erfor hon samtidigt en viss barnslig belåtenhet över att hon stävjat de ansatser till förmynderskap över henne, som hon tyckte sig ha spårat i hans uppförande.

— Var lugn, mademoiselle, jag skall icke mycket längre plåga er med min närvaro, genmälde han kallt. — Jag förstår

47