Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En dag i skogen.

fullkomligt, att den måste vara er förhatlig, men jag skulle ha önskat, att ni åtminstone trott på min goda vilja.

— Reser ni då bort?

— Jag lämnar inte Paris. Jag har mottagit befattningen som guvernör över la Conciergerie[1].

— Ah — där den stackars drottningen —

Hon hejdade sig plötsligt. Dylika ord skulle ha stämplats som förrädiska mot Frankrikes folk.

Instinktmässigt och förstulet, såsom alla gjorde den tiden, kastade hon en hastig blick bakom sig.

— Ni behöver ej vara rädd, sade han, här finns ingen utom Pétronelle.

— Och ni!

— Jag instämmer i vad ni säger. Stackars Marie Antoinette!

— Ni tycker synd om henne?

— Hur kan jag annat?

— Men ni tillhör ändå det förfärliga nationalkonventet, som rannsakar henne, dömer henne till döden och avrättar henne precis på samma sätt som man gjorde med konungen?

— Jag tillhör nationalkonventet. Men jag vill inte avkunna dödsdomen över henne eller bli medskyldig i något nytt brott. Jag blir guvernör över la Conciergerie, för att hjälpa henne, om jag kan.

— Men hur går det med er popularitet — ert liv — om ni visar henne vänlighet?

— Ja, mademoiselle, det är just frågan … Hur går det med mitt liv, ifall jag hjälper henne? sade han lugnt.

Hon såg honom med undran och nyfikenhet i blicken.

Vad människor ändå voro märkvärdiga nu för tiden! Paul Déroulède, republikanen, som av Frankrikes tygellösa skaror hyllades med en avgudisk kärlek, stod i begrepp att våga livet för den kvinna han hjälpt att störta från tronen.

Hos honom nådde medlidandet längre än till Paris’ usla pöbel; det hade nått Charlotte Corday, ehuru det ej förmått rädda henne, och nu sträckte det sig ända till den stackars fördrivna

  1. Beryktat fängelse i Paris under revolutionen.

48