Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

kyrktorn — Notre Dame, La sainte Chapelles behagfulla spira, och de tunga konturerna av Saint Gervais. Bakom dem höjde sig Louvren i storslaget majestät.

Huru obetydlig föreföll ej hennes egen tragedi sedd vid sidan av detta stora blodsdrama, som utspelades runt omkring henne och varav sista akten ännu icke tagit sin början! Hennes egen hämnd, hennes ed, hennes lidande — vad voro de i jämförelse med denna hejdlöst frambrusande störtvåg, som rivit med sig en konungatron, detta vedergällande av ont med ont, som bedrevs av tusen förblindade varelser mot andra tusen, denna långa händelsekedja av förfall, våld och blodsdåd, vars länkar ännu tycktes haka i varandra oöverskådligt långt framåt?

Hon kände sig liten och obetydlig. Hon blygdes över den glädje hon känt i skogen, blygdes över sin levnadslust och över den veka stämning av deltagande och beundran, som hon plötsligt erfarit för denne man, hennes ledsagare. Han hade dock tillfogat henne och hennes familj detta oläkliga sår, som hon var för svag och för vankelmodig för att kunna hämnas. Ännu så länge …

Louvrens mörka massa tycktes föraktfullt blicka ned på hennes svaghet; den skvalpande floden hånade henne Och hennes vacklande uppsåt. Mannen bredvid henne hade kränkt henne och hennes ätt långt djupare än bourbonerna sina undersåtar. Frankrikes folk tog ut sin hämnd, och Gud hade vid slutet av denna sista lyckliga dag av hennes liv ännu en gång velat inprägla hos henne, att medlet att utföra det anförtrodda värvet låg inom räckhåll för henne.


VI.
Den röda nejlikan.

Det var några timmar senare. Damerna sutto i förmaket, tysta och oroliga.

Strax efter kvällsvarden hade det kommit en gäst på besök, och han hade nu i över två timmar suttit instängd med Paul Déroulède i dennes arbetsrum.