Den röda nejlikan.
— Varför har du då egentligen kommit hit?
— För att — — ja, vad skall jag hitta på, min vän? sade sir Percy Blakeney, med det självsvåldigt släpiga uttal, som var honom eget. — För att ge er minst sagt originella regering någonting att tänka på, medan ni alla springa där om varandra och köra huvudet i vägg.
— Vad är det som föranleder dig att komma med en sådan jämförelse?
— Tre ting, min vän — får jag bjuda dig en pris snus? Jaså — inte?
Med en fulländad sprätts behagfulla rörelse knäppte sir Percy ett litet brunt korn från sina bländande vita Mecheln-spetsar.
— Tre ting, fortfor han lugnt, en fängslad drottning, som nu skall rannsakas före sin dödsdom, fransmännens medfödda temperament — åtminstone majoritetens — och människosläktets dårskap i allmänhet. Dessa trenne ting komma mig att tro, att en viss grupp våldsamma republikaner med dig själv, min käre Déroulède, i spetsen, står i begrepp att företaga det mest dåraktiga och ändamålslösa, som någonsin runnit upp i en kolerisk fransmans något omskakade hjärna.
Déroulède smålog.
— Sitter du inte egentligen själv i ett litet prydligt glashus, Blakeney, när du fördömer folk, som välver vanvettiga och ändamålslösa planer?
— Sitter? Då reser jag mig väl upp? sade Blakeney med ett skratt, i det han rätade upp sig till sin fulla längd och lättjefullt sträckte på sin långa lekamen. — Låt mig nu säga dig en sak så god som två, min vän, att Röda nejlikans förbund ännu aldrig har försökt det omöjliga. Och att nu försöka draga drottningen ur dessa blodtörstiga skurkars klor, det är att ge sig in på det totalt outförbara.
— Vi ämna ändå försöka.
— Jag vet det Jag anade det — det är därför jag är här. Det är också därför att jag har sänt en artig liten biljett till allmänna välfärdsutskottet, undertecknad med det bomärke, som de känna så väl: den röda nejlikan.
52
