En varning.
Blakeney fixerade lugnt den unga flickan, där hon stod i dörröppningen, något förlägen och obeslutsam.
— Madame Déroulède har skickat mig, sade hon tvekande; hon säger, att det blir sent, och hon känner sig så orolig. Inte vill ni komma och lugna henne, monsieur Déroulède?
— Om ett ögonblick, mademoiselle, svarade han vänligt; min vän och jag ha just slutat vårt samtal. Får jag den äran att presentera honom? Sir Percy Blakeney, stadd på resa från England. Blakeney, detta är mademoiselle Juliette de Marny, för närvarande gäst hos min mor.
VII.
En varning.
Sir Percy bugade sig mycket djupt med den artiga och siratliga svängning på arm och överkropp, som den tidens överdrivna hälsningssätt fordrade.
Han hade ej sagt ett ord efter den dämpade hostning, varmed han fäst sin väns uppmärksamhet på den unga flickan i dörren.
Lika ljudlöst, som hon kommit, gled Juliette ut ur rummet, kvarlämnande en doft av vilda blommor från den bukett, som hon plockat och sedan strött efter sig i skogen.
Under en stund rådde tystnad i rummet. Déroulède låste igen sin skrivpulpet och lät nycklarna glida ned i sin ficka.
— Skola vi gå in till min mor ett slag, Blakeney? sade han och gick mot dörren.
— Det skall bli mig en ära att få göra henne min uppvaktning, svarade sir Percy, men innan vi lämna ämnet, tror jag att jag ändrar tanke vis-à-vis de där papperen. Om jag skall bistå dig, tror jag, att jag gör rättast i att se igenom dem och ge dig mitt omdöme angående mina planer.
Déroulède såg skarpt på honom ett ögonblick.
— Gärna det, sade han därefter och närmade sig pulpeten. — Jag stannar kvar hos dig, medan du läser genom dem.
57
