Anne Mie.
visat sig oupphinnelig, oåtkomlig, skulle han knappast ha sörjt. Han hade ju egentligen tänkt sig det hela tiden.
Blakeneys ord var det första, som i hans hjärta tände ett begär efter någonting annat än denna ödmjuka dyrkan, någonting svagare och dock oändligt mycket starkare, någonting mera jordiskt och dock nästan gudomligt.
— Skola vi nu förena oss med damerna? föreslog sir Percy efter en lång paus, varunder hans livliga intelligens ej varit sysslolös. — Du skall behålla papperen i din skrivpulpet, anförtro dem åt ditt helgons vård, lita på henne i allt hellre än i ingenting, och om den stunden skulle komma, då ditt himlasträvande ideal skulle falla en smula tungt till jorden — unna mig då privilegiet att få bevittna er lycka!
— Du är misstrogen alltjämt, Blakeney, sade Déroulède i lätt ton. — Om du säger mycket mera, lämnar jag i morgon dag från mig de här papperen till mademoiselle Marny.
VIII.
Anne Mie.
Samme afton, när Blakeney, höljd i sin kappa, vandrade utför Rue Ecole de Médecine för att begiva sig till sin tillfälliga bostad, kände han plötsligt en skygg hand på sin ärm.
Bredvid honom stod Anne Mie. Hennes bleka, sorgbundna ansikte blickade upp på den långa engelsmannen mellan vecken av en mörk huva, som hon tätt knutit till under hakan.
— Monsieur, sade hon blygt, tyck mig inte alltför framfusig! … Jag — ville så gärna få ett par minuters samtal med er — går det för sig?
Han blickade helt vänligt ned på den egendomliga, i förtid vissna lilla gestalten, och det energiska ansiktet veknade vid åsynen av de stackars missbildade skuldrorna, det tärda draget kring de ännu unga läpparna, det uttryck av hjälplös bönfallan, som präglade hela uppenbarelsen.
— Jag försäkrar er, mademoiselle, sade han milt, att ni gör mig helt stolt; om jag kan vara er till någon tjänst, så ber jag er
60
