Anne Mie.
Ljudliga förbannelser och dämpat mummel fylla den rökmättade luften.
Frankrikes folk, som väpnat sig mot tyranniet, böjer sin rygg under det grymmaste och råaste, det mest oinskränkta förtryck, som någonsin Övats mänskliga varelser emellan.
Merlins »Lag angående misstänkta» har nyligen formulerats. Hädanefter måste varje fransk medborgare vakta på sina ord, sina blickar och sina åtbörder, att de ej förefalla misstänkta. För vad — för förräderi mot republiken, mot folket? Nej, värre än så — att de ej misstänkas för att vara misstänkta av den på tronen nyss uppsatta Friheten.
Därför är bland smederna och bland grupperna av tältsömmare ett ögonblicks försumlighet eller vårdslösande av arbetet tillräckligt nog att föranleda ett kort domstolsförhör på morgonen och sedan giljotinen. Försumlighet och tröghet är högförräderi mot Republikens intressen.
Blakeney drog undan Anne Mie från skådespelet. Dessa lågande och dånande ugnar skrämde henne, han förde henne tvärs över Place S:t Michel och ned mot floden. Det var lugnare där.
— Vad människorna ha blivit förskräckliga! sade hon med en rysning. — Till och med jag kommer ihåg, hur annorlunda de brukade vara.
Husen utmed flodstränderna voro till större delen förvandlade till lasarett, i förväntan på den stora belägringen. Några hundra meter längre ned höjde sig det nya barnsjukhuset, medborgaren-deputeraden Déroulèdes gåva. Det tedde sig helt ljust, snyggt och bekvämt i jämförelse med sina tarvliga kamrater.
— Jag tror att vi göra klokast i att inte sitta ned, rådde sir Percy, och bättre vore det, om ni sloge tillbaka huvan från ert ansikte.
För egen del tycktes han ej hysa någon fruktan, och många påstodo ju också, att han var »hård». Men alltsedan amiral Hood hissat sin flagga på Toulons arsenal, fruktades engelsmännen mer än någonsin, och Röda nejlikan var mer hatad än de flesta.
— Ni önskar måhända tala med mig om Paul Déroulède, sade han vänligt, när han såg, att den unga flickan hade mycket
62
