Anne Mie.
svårt för att lätta sitt hjärta. — Han är, som ni nog vet, min gode vän.
— Ja, det är därför jag gärna vill göra er en fråga, svarade hon.
— Hur lyder den?
— Vem är Juliette de Marny, och varför har hon berett sig inträde i Pauls hus?
— Har hon då gjort det med avsikt?
— Ja visst — jag såg hela uppträdet från altanen. Den gången fick jag inte intrycket att det var komedispel. Jag bara tyckte, att hon har sig dumt och huvudlöst åt. Men sedan har jag närmare tänkt efter. Hon hetsade med fullt uppsåt pöbeln ute på gatan mot sig, just i det ögonblick, som hon kom fram till herr Déroulèdes port. Det var hennes mening att vädja till hans ridderlighet, och hon ropade på hjälp, väl vetande, att han skulle komma till hennes undsättning,
Hon talade nu hastigt och i upprörd ton, i det hon lät sin skygga tillbakadragenhet fara. Sir Percy var tvungen att en smula dämpa hennes iver, vilken hade kunnat uppfattas som »misstänkt» av någon sysslolös medborgare med lust att ställa till ofog.
— Nå vidare? frågade han, ty den unga flickan hade gjort ett uppehåll, som om hon blygdes över sin egen häftighet.
— Och nu stannar hon kvar därhemma i huset, dag efter dag, fortfor Anne Mie, som nu talade lugnare, ehuru med samma allvarliga eftertryck. — Varför reser hon inte sin väg? Hon går inte säker här i Frankrike, och det vet hon. Hon tillhör den mest avskydda av alla klasser — l’ancien régime’s uppblåsta, rika aristokrater. Paul har flere gånger gjort upp planer för hennes emigrering till England. Madame Déroulède, som är en ängel, har fattat tycke för henne och skulle ogärna skiljas från henne. Men naturligtvis, det vore klokare av henne att fara, och ändå stannar hon. Varför?
— Förmodligen därför —
— Därför att hon är kär i Paul? avbröt Anne Mie häftigt. — Nej, nej, hon älskar honom inte, åtminstone … Ja, ibland vet jag inte riktigt. Det lyser till i hennes ögon, när han kommer, och hon blir orolig och håglös, när han går. Hon håller alltid längre på med sin toalett, när vi vänta honom hem till middagen,
63
