Svartsjuka.
Révolution. Medlen voro fasansfulla men de helgades likväl av det stora och härliga ändamålet, och man handlade som i ett slags yrsel.
Men här fanns endast den dova smärta, det tysta lidandet, ett förtvivlat, men fåfängt försök att hålla fast en svinnande lyckodröm.
Anne Mie visste nu knappast, vad hon hade hoppats, när hon sökte detta enskilda samtal med sir Percy Blakeney. Hon hade med en sista förhoppning gripit efter vad som måhända kunde bli ett medel till räddning. Nu sade henne hennes sunda förstånd, att Pauls vän hade rätt. Déroulède var en man, som aldrig skulle älska mer än en gång i sitt liv. Stackars lilla Anne Mie med sitt tysta lidande — henne hade han aldrig älskat, därtill hade han tyckt för mycket synd om henne.
Ty varför skall man påstå, att kärlek och medlidande äro närbesläktade?
Kärleken, den store och starke härskaren, som betvingar en värld och tar hänsyn varken till dygd eller seder, härkomst, hem eller trosbekânnelse — vad frågar han efter den lätta erövringen av en varelse, som söker deltagande?
Kärlek innebär jämnlikhet — nivån må nu vara hög eller låg. När kärleken sänker sig ned till medlidande, har den upphört att sväva i de fria och gränslösa rymder, den lätta och rusande luft, som från tidernas begynnelse varit dess rätta hemvist.
IX.
Svartsjuka.
Utanför Anne Mies bostad skildes Blakeney från henne under alla de artighetsbetygelser, med vilka han skulle ha bjudit farväl åt en förnäm dam i sitt eget land.
Anne Mie öppnade med sin egen nyckel. Hon stängde ljudlöst den tunga dörren och smög sedan uppför trappan likt en tyst andeuppenbarelse.
Men däruppe, ute i gången, mötte hon Paul Déroulède.
Han hade just kommit ut ur sitt rum och var ännu fullt klädd.
66
