Svartsjuka.
— Aldrig kunde det falla mig in att göra narr av dig, Anne Mie. Men varför behöver du vara ängslig för min skull?
— Därför att jag ser, hur du vandrar blint vid randen av en stor fara, och därför att jag likaledes ser, hur du hyser förtroende till dem, som du med allt skäl borde misstro.
Han rynkade pannan och bet sig i läppen för att hålla tillbaka de skarpa ord, som svävade på hans tunga.
— Hör sir Percy Blakeney till dem, som jag enligt din uppfattning borde misstro? frågade han i lätt spefull ton.
— Nej, svarade hon kort.
— Då, lilla vän, har du sannerligen ingen anledning till oro. Han är den ende av mina vänner, som du icke blivit närmare bekant med. Alla de, som omgiva mig just nu — dem vet du, att du kan lita på och hålla av, tillade han allvarligt och betydelsefullt.
Han fattade hennes hand; den darrade av undertryckt sinnesrörelse. Hon visste, att han hade anat, vad som försiggick i hennes inre, och hon blygdes nu djupt över vad hon gjort. Hon hade under de två senaste veckorna plågats av svartsjuka, men hon hade åtminstone burit sitt lidande alldeles ensam; ingen hade fått lov att röra vid såret, ty hon visste, att följden därav blir oftare löje än medlidande. Nu hade hon själv ställt så till, att två män kände hennes hemlighet. Båda voro vänligt stämda mot henne, men Déroulède tog illa upp hennes häntydningar, och sir Percy hade varit oförmögen att hjälpa henne.
Det blev med ens som om en förlåt lyftes för hennes ögon, och hon såg tingen i deras rätta ljus. Hur låga och småsinta hade ej hennes tankar varit, hur ändamålslösa hennes handlingar! Hon hade i detta ögonblick velat offra allt, som var henne kärt, om hon blott förmått utplåna ur Déroulèdes medvetande minnet av hennes svartsjuka; hon hoppades åtminstone att han ej anat hennes kärlek.
Hon sökte läsa hans tankar, men i den mörka trappförstugan, som endast skumt belystes av talgljusen i Déroulèdes rum innanför, förmådde hon ej urskilja hans ansiktsuttryck. Men handen, som höll hennes, var vänlig och varm. Hon kände, att han tyckte synd om henne, och rodnade vid tanken. Med ett hastigt
68
